Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

Magnifik Belmondo i vildsint och smått surrealistisk filmklassiker

Jean-Paul Belmondo och regissören Philippe de Broca gjorde ett antal filmer tillsammans. Flera av dem uppbär klassikerstatus i fransktalande länder (jag har tidigare skrivit om deras samarbete Mannen från Rio (L’homme de Rio), men är mer eller mindre okända eller rent av bortglömda i Sverige.

På lördag är det exakt 40 år sedan ett av deras finaste och bästa samarbeten Le Magnifique (Leva och låtsas dö på bio i Sverige) hade premiär i Frankrike. Tidigare i år släpptes den i en finfin nyutgåva på dvd i Frankrike och på den utgåvan kan man bland annat höra regissören Michel Gondry tala sig varm för den. Och det är lätt att se varför han gör det.

Eller låt mig i stället säga såhär: det är lätt att se hur mycket det här filmen har påverkat honom när det gäller hans personliga och egensinniga sätt att göra film. Vi talar om en film som känns väldigt mycket före sin tid med sitt vildsinta, surrealistiska och utflippade bildspråk och berättande.

Le Magnifique är en bitvis just magnifik film, framförallt den första timmen bjuder på fantastisk underhållning. Det är en berättelse som sömlöst och intrikat rör sig mellan två olika handlingsplan, mellan verklighet och fantasi. Men även om regissören Philippe de Broca på ett elegant och säkert vis navigerar mellan de olika handlingsplanen får berättelsens huvudperson, författaren François Merlin allt svårare att hålla isär dem.

Le Magnifique utspelar sig nämligen dels i den förföriska värld som François bygger upp i sina framgångsrika kioskromaner om den James Bond-liknande superagenten Bob Saint-Clar, dels i den på alla sätt alldaglige Francois gråa vardag som mest består i att han sitter vid köksbordet i sin slitna lägenhet i Paris och snabbskriver sina romaner på sin gamla skrivmaskin.

Alter egot Bob Saint-Clar, som han tydligt identifierar sig med, är allt som han inte är men förtvivlat vill vara. Gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer flytande för François, inte minst eftersom han bygger de ledande figurerna i berättelserna, såväl hjältar som skurkar, på personer i sin närhet.

Bob Saint-Clars ärkefiende är till exempel bara en lätt förklädd version av förläggaren som ständigt är på François och gnatar om deadlines och Bobs kärleksintresse är en version av den vackra grannkvinna som den försynte François i hemlighet suktar efter.

Av filmens inledning att döma så vore det lätt att tro att det bara skulle röra sig om en agentfilmsparodi, men någon simpel James Bond-rip off är det sannerligen inte. Det är en smart och välskriven historia med flera meta- och intertextuella nivåer och övergångarna mellan dem präglas av synnerligen snygga och påhittiga bildlösningar. Återigen: det är lätt att se varför Michel Gondry är en av den här filmens största fans. Jag kan tänka mig att även Spike Jonze har sett den några gånger.

Men det är inte bara på det berättartekniska planet som den här filmen imponerar. Det skådespelarmässiga går heller inte av för hackor. Jean-Paul Belmondo är i sitt esse och stortrivs helt uppenbart i rollen som François/Bob Saint-Clar och Jacqueline Bisset strålar i den kvinnliga huvudrollen.

Le Magnifique är en självmedveten, ironisk och framförallt ruskigt rolig och underhållande film. Tyvärr håller den inte riktigt samma höga nivå hela vägen. Att den tappar lite i fokus och fart och spretar en aning under den andra halvan kan möjligtvis bero på att manusarbetet kantades av osämja.

Komediveteranen Francis Veber som skrev originalmanuset var inte alls överens med regissören Philippe de Broca när det gällde hur den kvinnliga huvudkaraktären skulle utvecklas. Bråken ledde till Francis Veber lämnade projektet och in för att skriva om manuset kom istället Jean-Paul Rappeneau. Francis Veber blev så missnöjd när han fick se den färdiga filmen att han krävde att hans namn skulle tas bort från filmen. Det fick till följd att det faktiskt inte ges någon manuscredit överhuvudtaget, vare sig i för- eller eftertexterna.

Le Magnifique innehåller flera klassiska scener och den har en solklar plats i den franska populärkulturhistorien. Till exempel kan det nämnas att den franske discjockeyn och artisten Christophe Le Friant tog sitt artistnamn Bob Sinclar som en hyllning till filmen. För en svensk publik är Bob Sinclar förmodligen mest känd för hitsingeln Love Generation från 2005.

Indiana Jones 20 år tidigare

Tidigare i år fyllde Frankrikes the king of cool Jean-Paul Belmondo 80 år. Jag vet inte om det är därför eller en ren tillfällighet men den senaste tiden har i alla fall ett antal av de bästa filmer som han har medverkat kommit ut i fina nyutgåvor på dvd i Frankrike. Däribland Philippe de Brocas banbrytande och alltjämt fantastiskt underhållande actionäventyr Mannen från Rio (L’Homme de Rio i original) från 1964, en film som var en stor inspiration, vilket Steven Spielberg aldrig hymlat med, till Indiana Jones-filmerna och som alltså föregick Jakten på den försvunna skatten med knappt 20 år. Mannen från Rio var i sin tur gravt influerad av flera av de klassiska Tintin-albumen. Och kärleken var besvarad. Tintinskaparen Hergé kallade den för den bästa Tintin-filmatiseringen, trots att den egentligen inte var någon sådan utan bara lånade element från några av albumen.

Det är alltså nästan 50 år sedan Mannen från Rio hade premiär och det vore att ljuga att påstå att den inte naggats lite i kanten av tidens tand, men den håller förbluffanda bra än i dag. Högklassiga stunts, ett välskrivet och roligt manus och inte minst en Jean-Paul Belmondo i charmig högform är saker som bidrar till det. Filmens fantastiska tempo är en annan sak som definitivt drar sitt strå till stacken. Filmen är dessutom oerhört intressant som tidsdokument eftersom en sekvens i den utspelas i Brasilia som vid tidpunkten för inspelningarna fortfarande höll på att byggas underden berömde arkiteten Oscar Niermeyers överseende.

Mannen från Rio handlar om soldaten Adrien som anländer till Paris för att under sin permission umgås med sin fästmö Agnès (spelad av en förtjusande Françoise Dorléac). Han anländer precis i tid för att få se henne bli kidnappad av några mystiska män. Adrien sätter genast efter henne för att rädda henne, något som snabbt får honom att hamna på ett plan till Rio – och mitt i en internationell stöldhärva som involverar några ovärderliga gamla statyetter från en påhittad inkaliknande urbefolkning och Agnès försvunna pappa som är expert på just denna befolkning.

Mannen från Rio innehåller mängder av fantastiska och härliga actionscener, varav flera syns i andra versioner i Jakten på den försvunna skatten, och är ett närmast perfekt alternativ för den som vill ha lättsam matinéunderhållning en sommardag. Det är påhittigt, rappt och roligt. Och framförallt inte tråkigt för en enda sekund. Alla fans av Indiana Jones-filmerna bör definitivt kolla in den här filmen. Jag håller tummarna för en svensk DVD-utgåva också. Något för Studio S eller Njutafilms kanske?

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!