RSS Flöde

Etikettarkiv: musiktips

Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

Gör dig själv en tjänst och upptäck Calogero

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.

Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.

Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.

Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.

Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.

Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.

Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.

Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.

Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.

Frankofiliskolan del 17: Dire Straits à la française

Frankfiliskolan närmar sig sitt slut och därmed är vi nästan framme vid det mest sålda albumet av en franskspråkig artist och den mest sedda franskspråkiga filmen någonsin i Frankrike.

Men riktigt där är vi inte än. Först återstår tvåorna på respektive lista och i dag ska det handla om det näst mest sålda albumet och det är en skiva av en av de mest inflytelserika franska artisterna i modern tid: Francis Cabrel.

Sedan debuten 1977 har hans skivor sålt i totalt omkring 25 miljoner exemplar, och mest av alla har albumet Samedi soir sur la terre från 1994 sålt. Med sina knappa 3,4 miljoner sålda exemplar är det det tredje mest sålda albumet överhuvudtaget i Frankrike.

Precis som samtida stjärnan Renaud, som vi tidigare varit inne på här i Frankofiliskolan, är Francis Cabrel ett stort fan av Bob Dylan och det var i mångt och mycket den amerikanske gigantens musik som fick honom att vilja slå in på musikens bana.

Kanadensarna Neil Young och Leonard Cohen var andra viktiga personer för Cabrels musikaliska utveckling och följaktligen var hans första skivor (som jag personligen alltjämt tycker är hans bästa) starkt influerade av den nordamerikanska folkrocken.

När det gäller detta inläggs huvudobjekt Samedi soir sur la terre är det dock en annan huvudinfluens jag hör: den brittiske artisten Mark Knopfler och hans dåvarande band. I många delar tycker jag helt enkelt att det låter som ett Dire Straits-album med kraftig fransk accent. Fortfarande med en hel del folkrock i klangbotten.

Samedi soir sur la terre innehåller tre låtar som blivit något av moderna klassiker i Frankrike: La Corrida, La cabane du pêcheur och Je t’aimais, Je t’aime, Je t’aimerai.

Den förstnämnda inleder albumet och är ett inlägg i kritiken mot tjurfäktning. Den gripande texten är skriven ur tjurens perspektiv och mynnar ut i nyckelfrasen ”Est-ce que ce monde est sérieux?” Och i låten gästar den franska gruppen Gipsy Kings sångare Nicolas Reyes.

La cabane du pêcheur är en på samma gång melankolisk och upplyftande vardagsberättelse om att ha ett ställe att dra sig tillbaka till och känna sig trygg även när livet i övrigt kan kännas motigt medan Je t’aimas, Je t’aime, Je t’aimerai är en finstämd kärleksballad som är ett sorts syskon till klassikern Je l’aime a mourir från 1979. Den sistnämnda är alltjämt Cabrels största singelframgång.

Utöver dessa tre nämnda låtar rymmer albumet en handfull minnesvärda låtar till. Jag är till exempel mycket förtjust i countrydoftande L’arbre va tomber och titelspåret.

Samedi soir sur la terre är ett musikaliskt varierat album och produktionen är snygg, polerad och ovanligt luftig för att vara från 90-talet. Tilltalet är brett och musikaliskt snällt vilket är en nyckel till att albumet blev en så stor framgång.

I mina öron blir det totalt sett lite väl polerat och jag föredrar personligen, som jag redan varit inne på, Cabrels tidigare album. Favoriten är hans andra album Les chemins de traverse från 1979 (på vilket tidigare nämnda Je l’aime a mourir finns med).

Men Samedi soir sur la terre är ett utmärkt album och en bra väg till att upptäcka Francis Cabrels musik om du ännu inte gjort det.

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

bruelalorsregardeNu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

Putain de concert!

Postat den

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!

Årets mest efterlängtade skivsläpp är nära

Postat den

31PXXZPCA8L

Det finns tydliga tecken på att det är många fler än jag som ser detta som årets mest efterlängtade skiva. Det har skrivits spaltkilometer i musikpressen om det sedan en tid tillbaka och när singelförsmaken Get Lucky släpptes för några veckor sedan slog den rekord på Spotify.

Och i morgon är det äntligen dags. Då släpps den hemlighetsfulla franska duon Daft Punks nya album Random Access Memories, deras första på åtta år (om man bortser från ett livealbum och soundtracket till Tron Legacy) och det blott fjärde i ordningen.

Jag vet att många anser att den sensationella debuten Homework från 1997 är gruppens hittills bästa skiva. Jag gillar den också skarpt och det går absolut inte att underskatta hur viktig och inflytelserik den var för den moderna dansmusikens utveckling.

Men för mig är uppföljaren Discovery från 2001 duons odiskutabelt bästa skiva och största mästerverk. Hittills är det säkrast att tillägga, jag har höga förväntningar på den nya skivan. Och så här inför det stundande albumsläppet vill jag slå ett extra slag för just Discovery.

Homework var kanske mer anarkistiskt, vildsint och totalt nyskapande men i mina öron var det i vissa stunder ett aningen valpigt album. Under de fyra åren som passerade mellan debuten och uppföljaren hann Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, som ljudgenierna bakom Daft Punk heter,  förädla och utveckla sitt sound.

Discovery bygger vidare på samma idéer som fyllde Homework men bjuder på betydligt vuxnare och mer sofistikerade tongångar och melodier. Det är ett tidlöst och modernt album, något som bland annat yttrar sig i att vilken som helst av låtarna på Discovery lika gärna hade kunnat vara gjord i dag och inte 2001. Soundet på den här skivan har inte åldrats en sekund.

Något som verkligen imponerar med Discovery är spännvidden i musiken. Här trängs intergalaktisk funk (Short Circuit) och rymddisco (One More Time) med 70-talistisk konstrock (Nightvision), skrikande hårdrocksgitarrer som hämtade från 80-talet (Aerodynamic), utomjordisk svängig filterhouse (Superheroes) och upphackade futuristiska dansrytmer (Harder Better Faster Stronger). Lägg därtill den vackra rymdsymfonin Verdis Quo som är som ett musikaliskt kärleksbarn med Giorgio Moroder och Johann Sebastian Bach som föräldrar. Syntpop från 80-talet möter klassik musik från barocken är ett annat sätt att uttrycka det.

För att förstå hur bra den här skivan är det bara att beakta den brutalt starka kvartetten av inledande låtar: One More Time, Aerodynamic, Digital Love och Harder Better Faster Stronger. Fyra sinsemellan mycket olika låtar som sammantaget innehåller en mängd av infall, idéer och musikalisk genialitet som de flesta andra artister och grupper endast kan drömma om att uppnå under en hel, lång karriär.

Discovery kännetecknas av en elegans och ett sväng som är få förunnat att uppnå. Jag har svårt att se att något annat än ett franskt band skulle kunna göra det. Men så brukar också Daft Punk räknas som pionjärer inom det som kallas The French Touch. Jag håller tummarna för att Random Access Memories visar sig vara en platta av samma eller liknade kaliber. Det blir inte lätt att toppa detta.

Och det är klart. Om den nya skivan skulle visa sig vara en besvikelse så är det bra att fortsätta att lyssna på Discovery. Det har jag gjort otaliga gånger sedan 2001 och det kommer jag förmodligen att göra oavsett. Jag tycks helt enkelt inte kunna bli less på den.

Som en vind

Det är kanske att dra det hela för långt men den senaste veckan har jag sett två filmer som båda avslutas med en av mina franska favoritlåtar, Noir Désirs hit Le vent nous portera från 2001, på ljudspåret. I erotiskt minst sagt frispråkiga franska Q, som den 25:e maj får svensk biopremiär under titeln Kära Cecile, är det originalversionen som gäller och i italienska Terraferma, som fick svensk biopremiär i fredags, är det schweziskan Sophie Hungers coverversion som gäller. Jag föredrar naturligtvis originalet men Sophie Hunger gör en innerlig och fin version av den melankoliska och vackra melodin.

Le vent nous portera var den stora hitten på det som blev det kontroversiella men på fransk rockmusik synnerligen inflytelserika Bordeauxbandets sista studioalbum Des visages des figures. Den för bandet ovanligt mjuka ljudbilden i låten är en naturlig följd av att Manu Chao medverkar på sång och gitarr. Exakt hur stor del i låtskrivarprocessen han hade vet jag inte men hans särpräglade avtryck finns utan tvivel där.

Den poetiska texten är dock skriven av gruppens sångare och huvudsakliga textförfattare Bertrand Cantat. Cantat framstod redan under den aktiva karriären som en fransk rockmusiks enfant terrible och kontroversen kring honom blev av förklarliga skäl inte mindre när han får åtta år sedan dömdes, mot sitt nekande (han menade att det hela var en olyckshändelse), till ett långt fängelsestraff för att 2003 i ett hotellrum i Vilnius ha misshandlat sin dåvarande sambo Marie Trintignant till döds. Han dömdes till åtta års fängelse men släpptes, till bland annat brottsofferrörelsens stora förtret, efter att ha avtjänat hälften av straffet. Protesterna kring honom blev inte mindre när Noir Désir, med Cantat tillbaka i sin gamla roll, återförenades för en konsert i hemstaden Bordeaux. Konserten fick bra kritik av rockskribenterna men alla protester fick gruppen att bara någon månad senare ge upp comebackförsöket och splittras för gott.

Den står sig naturligtvis fullständigt slätt i jämförelse med den sorg, saknad och förlust som Marie Trintignants nära och kära tvingas bära, men det är trots allt en stor förlust för franskt musikliv att Noir Désir inte längre existerar. Helt klart är att många är de grupper och artister som står i stor konstnärlig skuld till Cantat och de övriga medlemmarna i Noir Désir. Det är inte helt lätt att göra det, framförallt inte när en person är dömd för att ha gjort något så fasansfullt som Bertrand Cantat är, men jag försöker ändå förhålla mig till den musik som han skapade med Noir Désir som något isolerat från det han gjort som privatperson. Så även om det finns en hel del besk eftersmak kring honom som person så vill jag påstå att musiken inte har tappat sin lyskraft för det. Det gäller inte minst för Le vent nous portera.

En pulshöjare utan krusiduller

Han är ständigt omdiskuterad och utsatt för kritik hemma i Frankrike och tittas också lite snett på av puristerna inom sin musikgenre men det går inte att bortse från att han är en av Frankrikes internationellt sett mest kända och framgångsrika artister just nu. Kanske till och med den allra mest kända och framgångsrika. Exempelvis var han den första franska artist någonsin att pryda omslaget på den ansedda amerikanska musiktidningen Billboard. Jag pratar naturligtvis om David Guetta. Den här veckan släppte han ett nytt album , dubbelalbumet Nothing But The Beat, och det seglade genast upp i topp på många av världens försäljningslistor.

Förutom att vara en av världens mest eftertraktade producenter och låtskrivare just nu rangordnas han dessutom som en av världens absolut bästa discjockeys. Det som sticker i ögonen på många är att han anses vara alltför kommersiell och att hans musik skulle vara för ytlig och visst är han kommersiell och skriver huvudsakligen trallvänlig och ganska simpel musik för dansgolven, men han påstår sig heller inte göra något annat.  Inget fel i det. Den mer lättsamma och enkla musiken behövs den också.

”Jag gör vokal housemusik fylld med känslor, i motsats till minimalistisk techno utan själ”, som han själv en gång som svar på kritiken sa i en intervju. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak om man föredrar den hittiga vokala housemusiken eller den minimalistiska technon, båda har självklart existensberättigade. För egen del föredrar jag David Guetta som varit ett péché mignon för mig sedan jag när jag sommaren 2004 under ett besök i Paris upptäckte hans andra album Guetta Blaster.

Gammal discjockey som jag är beundrar jag David Guetta för hans enorma hantverksskicklighet som plattvändare, men jag är också mycket förtjust i hans musikaliska kompositioner. Visst är de synnerligen lättviktiga ur ett konstnärligt perspektiv, men jag gillar hans melodier, harmonier och sound. Hans sätt att korsa den beryktade franska touchen och transatlantiska urbana rytmer faller allt som oftast mig i smaken. Möjligtvis kan jag tycka att han i takt med sin pekade berömmelse har börjat kantra över lite väl mycket mot det amerikanska soundet i sin musik. För varje skiva blir det mer och mer amerikansk r’n’b i Guettas musik. För egen del håller jag hans mer soulinfluerade debutplatta Just A Little More Love från 2002 som hans bästa, men då är vi verkligen inne på tycke och smak.

Nothing But The Beat är som sagt ett dubbelalbum. Den ena skivan består av vokala låtar (potentiella storhittar allihop) och den andra av instrumental elektronisk musik. I mina öron är det den första skivan som är den intressanta. För mig är Guettas instrumentala elektro ganska slätstruken och kvalitativt långt efter Daft Punk, Justice, Yuksek och andra franska giganter inom genren.

David Guetta blev en riktig världsstjärna som låtskrivare och producent efter att samarbetet I Gotta Feeling med Black Eyed Peas och efter att den låten blev 2008 års kanske största hit över hela världen har David inte direkt haft svårt att rekrytera namnkunniga gästvokalister till sina egna låtar. På Nothing But The Beat hörs exempelvis Nicki Minaj, Lil’ Wayne, Ludacris, Jennifer Hudson, Flo Rida, Usher och Akon.

Här finns också ett samarbete med Will I Am som kan ses som en fortsättning på nyss nämnda I Gotta Feeling. Nothing Really Matters som låten heter har nästa lika stor hitpotential och är nästan garanterat en kommande singel från skivan.

Mina personliga favoriter är dock I Just Wanna F där David Guetta samarbetar med en annan demonproducent i form av Timbaland och Titanium med sång av Sia, en av skivans minst namnkunniga gäster.

Nothing But The Beat är inte ett dugg nyskapande och det rör sig om populärmusikens svar på tomma kalorier. Men som ren och skär bruksvara är det riktigt vass. David Guetta är som sagt en synnerligen hantverksskicklig herre och vissa stunder i livet passar den här typen av lättsam och direkt musikalisk underhållning utmärkt. Nothing But The Beat är en bra produktbeskrivning. Ibland är det där beatet det enda som behövs för att man ska må bra.

Tombé pour Daho

Postat den

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.