Den stora skillnaden mellan teori och praktik

Explicit sex i vanliga, icke pornografiska, filmer är ett knepigt område, nästan alltid omgärdat av kontroverser. I går var det svensk biopremiär för en fransk film som är nästa film ut att försöka bryta mot det där tabut på ett lyckat sätt. Att det på förhand fanns en viss nyfikenhet kring den här egentligen ganska obetydliga, smala och även i Frankrike i det stora hela ganska okända film råder det inget tvivel om.

Jag nämnde den som hastigast i min text om Noir Désirs Le vent nous portera för en tid sedan och sedan dess har den svenska titeln Snälla Cecile med råge slagit rekord när det gäller sökmotorgenerade träffar på den här bloggen. Att den har gjort det beror högst förmodligen på en enda sak: sexscenerna. Jag kan i alla fall inte se någon annan anledning.

Laurent Bouhnik som gjort Snälla Cecile (eller Q som den heter i original) är ingalunda den första som försökt sig på det där med explicita sexscener i en traditionell spelfilm och han är sannerligen inte den första som också misslyckats med det. Sanningen är väl den att det tabu som omgärdar explicit sex i icke pornografisk film är så starkt att även de som faktiskt lyckats ganska bra med det inte har fått det erkännande och den spridning av sina alster som de förtjänat. De filmerna har även de i olika grad avfärdats som kuriositeter och överskuggats av de faktum att de haft scener med autentiskt sex.

Att jag inte är särskilt förtjust i Snälla Cecile avslöjades i det förra stycket men den saknar absolut inte förtjänster. Fast kanske mer på ett teoretiskt plan. För jag tycker att Laurent Bouhnik emellanåt tänker rätt, det är bara det att teori och praktik i bland är två helt skilda saker. Han tar sig an sin berättelse med ett tydligt feministiskt perspektiv och på manusnivå är greppet att använda de explicita scenerna av dysfunktionellt sex som någon sorts metafor och uttryck för lust och begär i den ekonomiska krisen är intressant.

Så ambitioner saknas sannerligen inte. Tyvärr så saknas det praktiska kunnandet för att omsätta de inte oävna idéerna i bra film. Ja, ska man vara riktigt ärlig brister det redan på manusstadiet för trots intentionerna och de intressanta grundtankarna är manuset tämligen platt. Jag tycker dock att han lyckas med att få sexscenerna att inte kännas spekulativa, vilket annars oftast är ett resultat närhelst någon försöker sig på att blanda in explicit sex i icke pornografisk film.

I en intervju har Laurent Bouhnik sagt att en av hans bevekelsegrunder för att göra filmen var att göra uppror mot den som han kallar orealistiska och förljugna bild av sex som inte bara pornografin utan också den kommersiella mainstreamfilmen förmedlar. Han ville visa att sex inte alltid är den där himlastormande och perfekta upplevelsen som den i stort sett alltid presenteras som även i traditionell spelfilm. Det är svårt att inte hålla med honom och i skenet av detta resonemang är Snälla Cecile lyckad. Trots att den skildrar explicit sex så är det väldigt långt från pornografins värld.

Något totalhaveri är Snälla Cecile inte, men den haltar betänkligt i många avseenden. Skådespelarmässigt är det riktigt dåligt, men till skådespelarnas försvar kan påpekas att manuset med sin undermåliga dialog sannerligen inte ger dem mycket hjälp. Laurent Bouhniks regi är överlag inte heller särskilt lyckad, men då och då blixtrar han till med en och annan intressant bildlösning. Och skildringen av en i den ekonomiska krisens och arbetslöshetens spår vilsen ungdomsgeneration är något intressant på spåret. Och jag tycker nog att han lyckas hålla sitt feministiska perspektiv filmen igenom.

Snälla Cecile utspelas i ett mindre samhälle vid den Normandiska kusten. Titelpersonen Cecile är en ung kvinna som just har förlorat sin far och driver tämligen planlöst runt, med hans aska i en plastburk. Hon – och hennes vänner – är vilse i livet och deras framtid ser tämligen dyster ut i spåret av den ekonomiska krisen som slagit hårt mot deras stad. Det enda som tycks kunna skänka Cecile åtminstone tillfällig tröst är en serie sexuella möten, men frågan är vilken tröst de egentligen skänker vare sig henne eller andra.

Egentligen tycker jag att det är lite märkligt att det explicit sexuella alltjämt är något som inte riktigt hör den ”vanliga” filmen till. I stort sett all annan kultur kan vältra sig i det utan att det för den skull per automatik blir något ramaskri. Och visst är det lite sjukt att explicita sexskildringar känns och upplevs som ett så stort tabu samtidigt som allt grövre och mer detaljerad våldsskildringar är helt okej? Hur det än är med det så är tyvärr inte Snälla Cecile filmen som slutgiltigt reclaimar det explicita sexet från porren.

Som en vind

Det är kanske att dra det hela för långt men den senaste veckan har jag sett två filmer som båda avslutas med en av mina franska favoritlåtar, Noir Désirs hit Le vent nous portera från 2001, på ljudspåret. I erotiskt minst sagt frispråkiga franska Q, som den 25:e maj får svensk biopremiär under titeln Kära Cecile, är det originalversionen som gäller och i italienska Terraferma, som fick svensk biopremiär i fredags, är det schweziskan Sophie Hungers coverversion som gäller. Jag föredrar naturligtvis originalet men Sophie Hunger gör en innerlig och fin version av den melankoliska och vackra melodin.

Le vent nous portera var den stora hitten på det som blev det kontroversiella men på fransk rockmusik synnerligen inflytelserika Bordeauxbandets sista studioalbum Des visages des figures. Den för bandet ovanligt mjuka ljudbilden i låten är en naturlig följd av att Manu Chao medverkar på sång och gitarr. Exakt hur stor del i låtskrivarprocessen han hade vet jag inte men hans särpräglade avtryck finns utan tvivel där.

Den poetiska texten är dock skriven av gruppens sångare och huvudsakliga textförfattare Bertrand Cantat. Cantat framstod redan under den aktiva karriären som en fransk rockmusiks enfant terrible och kontroversen kring honom blev av förklarliga skäl inte mindre när han får åtta år sedan dömdes, mot sitt nekande (han menade att det hela var en olyckshändelse), till ett långt fängelsestraff för att 2003 i ett hotellrum i Vilnius ha misshandlat sin dåvarande sambo Marie Trintignant till döds. Han dömdes till åtta års fängelse men släpptes, till bland annat brottsofferrörelsens stora förtret, efter att ha avtjänat hälften av straffet. Protesterna kring honom blev inte mindre när Noir Désir, med Cantat tillbaka i sin gamla roll, återförenades för en konsert i hemstaden Bordeaux. Konserten fick bra kritik av rockskribenterna men alla protester fick gruppen att bara någon månad senare ge upp comebackförsöket och splittras för gott.

Den står sig naturligtvis fullständigt slätt i jämförelse med den sorg, saknad och förlust som Marie Trintignants nära och kära tvingas bära, men det är trots allt en stor förlust för franskt musikliv att Noir Désir inte längre existerar. Helt klart är att många är de grupper och artister som står i stor konstnärlig skuld till Cantat och de övriga medlemmarna i Noir Désir. Det är inte helt lätt att göra det, framförallt inte när en person är dömd för att ha gjort något så fasansfullt som Bertrand Cantat är, men jag försöker ändå förhålla mig till den musik som han skapade med Noir Désir som något isolerat från det han gjort som privatperson. Så även om det finns en hel del besk eftersmak kring honom som person så vill jag påstå att musiken inte har tappat sin lyskraft för det. Det gäller inte minst för Le vent nous portera.