RSS Flöde

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

bruelalorsregardeNu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. Bruel var ju dessutom polare med giganten Montand, minns bland annat att han Bruel intervjuades i SVT när Montand gick bort 1991.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: