Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.
Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.
Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.
Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.
Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.
Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.
Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.
Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.
Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.
Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.
BleuBlancRouge 