Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

Nu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!