Aline — både märklig och traditionell förtäckt biografi

Det är fortfarande ganska ovanligt med biografiska filmer om människor som fortfarande lever. Men så är Aline också en ovanlig film och på många sätt en aning märklig film.

Valérie Lemercier har regisserat och spelar själv huvudrollen som den kanadensiska sångaren Aline Dieu, yngst i en syskonskara av 14 barn.

Det handlar såklart om en film starkt inspirerad av Céline Dions liv och karriär. Men någon auktoriserad biografi är det inte och delar av familjen Dion har riktat kritik mot hur familjen porträtteras i den.

Aline hade fransk biopremiär förra året och finns sedan en tid tillbaka tillgänglig på streaming och vod i Sverige och som biografi betraktad är den samtidigt traditionell och ovanlig.

Traditionell såtillvida att den berättas rakt och kronologiskt. Tempot är högt och emellanåt är filmen mer redovisande än skildrande.

Vilket för in oss på det som gör Aline ovanlig för att inte säga rent märklig. En del utifrån sett avgörande händelser i Dions liv och karriär avhandlas liksom bara i förbifarten och den allra märkligaste effekten uppnås av att Valerie Lemercier valt att själv spela huvudrollen genom alla Alines åldrar.

Ett spännande val förvisso men inte helt lyckat. Inte minst när det gäller skildringen av Celine Dions år som barnstjärna.

Att se Lemerciers ansikte digitalt överfört till ett barns kropp skapar obehag och för tankarna till skräckfilm mer än musikalisk biografi. Märkligt var ordet.

Då funkar det något bättre från de sena tonåren och uppåt och man har i dessa fall lyckats göra henne tämligen porträttlik.

Hemma i Frankrike mottogs filmen överlag ganska väl och Valérie Lemercier belönades tidigare i år till och med med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

På andra håll har mottagandet varit mer svalt och förbryllat.

Själv landar jag någonstans mittemellan. Jag kan ha förståelse för invändningarna men fascineras samtidigt av filmen. Allra störst utbyte av Aline har nog utan tvivel den som gillar Céline Dion för sen bjuder på frikostigt av konsertscener och musik.

Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.

Inför den stora musikfesten

Det har gått hela 35 år sedan sist. Frågan är om den långa och tråkiga sviten av år utan seger för Frankrike i Eurovision Song Contest bryts i kväll. Inte sedan Marie Myriam i London den 7 maj 1977 vann med L’oiseau et L’Enfant har Frankrike fått äran att ståta överst på prispallen.

Några gånger sedan dess har det varit riktigt nära, till exempel 1991 då Frankrikes bidrag Le dernier qui a parlé med Amina med verkligen minsta möjliga marginal fick se sig besegrat av Sveriges Fångad av en stormvind med Carola, men i  mångt och mycket har Frankrike på senare tid haft mycket svårt att hävda sig i den tävling där Frankrike och det franska språket inledningsvis var dominerande. Det senaste franskspråkiga bidrag att vinna var Ne partez pas sans moi som Céline Dion framförde för Schweiz räkning 1988.

I fjol var det många som trodde att Frankrikes dystra svit skulle brytas. Landets bidrag Sugno med Amaury Vassili var favorittippat på förhand men experterna visade sig ha grovt missbedömt låtens potential. Det blev till slut en 15:e plats för den förvisso pampiga, men svårtillgängliga låten.

I motsats till hur det var för bara några år sedan så fortsätter dock Frankrike sin satsning på att försöka vinna tävlingen. Även i år har man valt att skicka en namnkunnig artist, den här gången i form av indonesiskfödda Anggun. Jag gillar Echo (You and I) som hennes låt i tävlingen heter, men är mycket tveksam till om den ska kunna bli låten som ger de franska eurovisonfantasterna sin efterlängtade framgång. Den har potential att nå topp 10, men mer än så ska vi nog inte hoppas på för Frankrikes räkning.

Då känns det betydligt bättre ur ett svenskt perspektiv inför kvällens final. Nu visade det sig som sagt så sent som i fjol hur lite ett favoritskap på förhand i praktiken kan betyda, men jag har en känsla av att Loreens Euphoria kommer att kunna motsvara det där favoritskapet riktigt bra.

Jag är inte så säker på att den kommer att vinna, min känsla är att det blir Ryssland som tar hem det (en catchy låt och en kul gimmick har på senare år visat sig vara en mycket effektiv kombination i den här tävlingen) och jag vill också höja ett varningens finger för Italiens, Serbiens och Spaniens bidrag. Men jag tror att Loreen mycket väl kan upprepa Eric Saades bronsplats från förra året och en seger är definitivt inom räckhåll.

Efter resultatet i de två semifinalerna och vetskapen om att alla de fem stora plus titelförsvarande Azerbajdzjan har skickat bra låtar känner jag mig övertygad om att det under alla omständigheter kommer att bli en härlig och underhållande kväll för oss Eurovisionentusiaster. Årets finalfält är det starkaste på flera år. En önskedröm vore Sverige etta och Frankrike tvåa. Som 1991. Vad sägs om det?

Frankofona Eurovisionfavoriter

Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.

För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.

Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.

En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).

Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.

Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.

Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.

Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.

Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.

Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.