Som en vind

Det är kanske att dra det hela för långt men den senaste veckan har jag sett två filmer som båda avslutas med en av mina franska favoritlåtar, Noir Désirs hit Le vent nous portera från 2001, på ljudspåret. I erotiskt minst sagt frispråkiga franska Q, som den 25:e maj får svensk biopremiär under titeln Kära Cecile, är det originalversionen som gäller och i italienska Terraferma, som fick svensk biopremiär i fredags, är det schweziskan Sophie Hungers coverversion som gäller. Jag föredrar naturligtvis originalet men Sophie Hunger gör en innerlig och fin version av den melankoliska och vackra melodin.

Le vent nous portera var den stora hitten på det som blev det kontroversiella men på fransk rockmusik synnerligen inflytelserika Bordeauxbandets sista studioalbum Des visages des figures. Den för bandet ovanligt mjuka ljudbilden i låten är en naturlig följd av att Manu Chao medverkar på sång och gitarr. Exakt hur stor del i låtskrivarprocessen han hade vet jag inte men hans särpräglade avtryck finns utan tvivel där.

Den poetiska texten är dock skriven av gruppens sångare och huvudsakliga textförfattare Bertrand Cantat. Cantat framstod redan under den aktiva karriären som en fransk rockmusiks enfant terrible och kontroversen kring honom blev av förklarliga skäl inte mindre när han får åtta år sedan dömdes, mot sitt nekande (han menade att det hela var en olyckshändelse), till ett långt fängelsestraff för att 2003 i ett hotellrum i Vilnius ha misshandlat sin dåvarande sambo Marie Trintignant till döds. Han dömdes till åtta års fängelse men släpptes, till bland annat brottsofferrörelsens stora förtret, efter att ha avtjänat hälften av straffet. Protesterna kring honom blev inte mindre när Noir Désir, med Cantat tillbaka i sin gamla roll, återförenades för en konsert i hemstaden Bordeaux. Konserten fick bra kritik av rockskribenterna men alla protester fick gruppen att bara någon månad senare ge upp comebackförsöket och splittras för gott.

Den står sig naturligtvis fullständigt slätt i jämförelse med den sorg, saknad och förlust som Marie Trintignants nära och kära tvingas bära, men det är trots allt en stor förlust för franskt musikliv att Noir Désir inte längre existerar. Helt klart är att många är de grupper och artister som står i stor konstnärlig skuld till Cantat och de övriga medlemmarna i Noir Désir. Det är inte helt lätt att göra det, framförallt inte när en person är dömd för att ha gjort något så fasansfullt som Bertrand Cantat är, men jag försöker ändå förhålla mig till den musik som han skapade med Noir Désir som något isolerat från det han gjort som privatperson. Så även om det finns en hel del besk eftersmak kring honom som person så vill jag påstå att musiken inte har tappat sin lyskraft för det. Det gäller inte minst för Le vent nous portera.