Gör dig själv en tjänst och upptäck Calogero

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.

Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.

Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.

Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.

Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.

Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.

Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.

Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.

Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.