I denna den nionde delen av frankofiliskolan ska vi ta oss an det i Frankrike sjätte mest sålda musikalbumet någonsin av en franskspråkig artist.
I och med det får vi nu bekanta oss med en av de riktigt tunga kulturpersonligheterna i landet de senaste 45 åren: Renaud Séchan, eller Renaud som han kort och gott kallar sig som artist.
Påtagligt influerad av Bob Dylan, inte minst i fraseringar och sångmelodi, debuterade Parissonen Renaud 1975 med albumet Amoureux de Paname. För övrigt samma år en ung Stockholmare vid namn Ulf Lundell även han influerad av samme amerikanske gigant debuterade med sitt album Vargmåne.
Jämförelsen med Ulf Lundell är relevant på fler än bara musikaliska sätt för Renaud har en status i Frankrike som påminner starkt om den som Lundell åtnjuter här.
Renaud fick sitt stora genombrott med sitt andra album Laisse béton från 1976 och levererade under många år efter det stadigt låtar som tveklöst uppbär klassikerstatus i Frankrike. Inte minst Mistral gagnant från 1985 som är ungefär lika uppskattad där som Öppna landskap är här i Sverige.
Men nu snabbspolar vi lite framåt och landar i år 2002. På grund av problem på det personliga planet med depressioner, alkoholmissbruk och en uppslitande skilsmässa har Renaud inte givit ut ett studioalbum på sex år.
Det är då skivan som spelar huvudrollen i detta inlägg släpps. Boucan d’enfer son den heter blir en enorm succé och hejdundrande comeback.
Det är också något av en ny Renaud som publiken får stifta bekantskap med. För ovanlighetens skull har han låtit andra skriva melodierna, bara en låt är egenkomponerad, och texterna är mer personliga och rör delvis andra ämnen än vad han normalt sätt tidigare behandlat. Samhällskritiken som genomsyrat mycket i hans textförfattande dittills får här en mer undanskymd roll.
Produktionen och arrangemangen är utmärkta och kompositörerna han jobbat med har skrivit fina melodier som passar hans berättande och ordrika texter mycket väl.
Renaud sätter den nya personligare tonen direkt i öppningsspåret Docteur Renaud, Mister Renard i vilket han avhandlar de där personliga problem som han brottats med.
Och i det tredje spåret Je vis caché beskriver han sin avsmak inför kändiskultur, skvallerpressen och dokusåpor.
Mellan dessa personliga låtar finns ett mer typiskt Renaudspår och tillika ett av skivans allra starkaste: Petit pédé, en countrydoftande historia om homofobi.
Boucan d’enfer är överhuvudtaget ett utmärkt album med många minnesvärda låtar. Bland dem vill jag gärna också extra lyfta fram den Brassens-inspirerade Mon bistrot préferé i vilken han lustfyllt och melankoliskt beskriver himlen som en kvarterskrog befolkad av hans egna hjältar, inspiratörer och förlorade vänner och skivans mest berömda spår Manhattan–Kaboul.
I denna duett med belgiska Axelle Red växelsjunger han fram två olika berättelser kring det ödesmättade datumet 11 september 2001. Den ena om en puertoricansk man som arbetar i World Trade Center i New York, den andra en kvinna i den afghanska huvudstaden Kabul.
Utgivningstakten har med tiden saktat ner men Renaud är alltjämt aktiv. Så sent som förra året släppte han ett nytt album.
Men, återigen likt Ulf Lundell, har han nog sin absoluta storhetstid och sin bästa musik bakom sig.
BleuBlancRouge 