RSS Flöde

Etikettarkiv: Florent Pagny

Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Postat den

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Frankofiliskolan del 7: Florent Pagny

Dags för ytterligare en lektion i frankofiliskolan, serien där jag räknar ner de tio mest sålda skivorna av en frankofon artist eller grupp och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike någonsin.  Den här gången ska vi ta oss an det sjunde mest sålda albumet: Savoir aimer av Florent Pagny från 1997.

Han inledde sin artistiska karriär som skådespelare men har sedan han 1988 fick en flygande start på karriären som musiker genom att nå förstaplats på hitlistorna med sin egenskrivna debutsingel N’importe qoui främst ägnat sig åt musiken.

Den omedelbara succén höll i sig ett tag men han blev också tidigt en kontroversiell figur inom franskt nöjesliv, främst genom att han som 26-åring inledde ett förhållande med den då 15-åriga Vanessa Paradis. Något som fick honom att göra bittra utfall främst mot den franska pressen, inte minst i låten Presse qui roule från 1990.

Några år senare tog han beslutet att sluta skriva sina låtar själv och i stället låta andra skriva låtarna åt honom. Något som skulle visa sig vara ett genidrag, vilket inte minst 2 miljoner sålda ex av Savoir aimer är ett exempel på.

Inför arbetet med skivan skickade han ut ett erbjudande om att skriva låtar till skivan till dåtidens låtskrivargrädda men också till några unga talanger. Jean-Jacques Goldman, Eric Benzi, Zazie och Jacques Veneruso var alla etablerade när de levererade låtar till skivan, men det var en nykomling som på sätt och vis stal showen och var den främsta arkitekten bakom succén.

Pascal Obispo, som då var okänd men efter det blivit synnerligen framgångsrik som såväl artist i eget namn som låtskrivare åt andra, levererade tre mycket starka låtar, däribland titelspåret som visade vägen genom att nå toppen av försäljningslistorna som förstasingel från skivan och Chanter som även den är en av Florent Pagnys mest uppskattade låtar.

Vad är då Savoir aimer för en skiva? En för sin tid tämligen typisk skiva inom mer ”vuxen”-pop, skulle jag säga. Produktionen är luftig och typisk för 90-talet. Låtarna spänner från den inledande titelspårets mer muskulösa rockballaduttryck via latinamerikanskdoftande Sierra Cuadrada och riviga Une place pour moi till den melodiskt och textmässigt intrikata Zazie-kompositionen Combien ça va. Min personliga favorit är dock den känsliga, avslutande pianoballaden D’un amour l’autre.

Savoir aimer blev en formidabel revansch och återkomst för Florent Pagny som sedan dess, även om han inte nått upp till samma försäljningsmässiga succé efter det, är en betydande person i Frankrikes musikliv. Mellan 2012 och 2018 var han också omtyckt jurymedlem i den i Frankrike mycket populära talangshowen The Voice.

I nästa avsnitt av Frankofiliskolan ska vi ta oss an den sjunde mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin.