RSS Flöde

Etikettarkiv: Indochine

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

Postat den

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Putain de concert!

Postat den

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!

I mysiga Montpellier på spaning efter frankofila rötter

Postat den

Dags att bryta den långa tystnaden igen. Detta med en rapport från det första steget på mitt projekt att före nästa års slut ha varit i Frankrikes tio största städer.

En kontrollräkning gav vid handen att jag hade fem städer kvar och först ut att bockas av blev alltså den sydfranska metropolen Montpellier.

En stad som visade sig vara en angenäm bekantskap. Förutom den snöstorm (!) som försenade min ankomst med ett knappt dygn och mitt bagage med ytterligare ett drygt.

Men det kanske mest spännande med min visit här är att få se Indochine spela live. Gruppen vars hit Kao Bang på 80-talet sådde det första fröet till min i dag passionerade frankofili. Konserten är i kväll. Återkommer med en rapport därifrån. A la prochaine!

Franska biodelikatesser två gånger om

Postat den

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy CliffsMany Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat IndochinesJ’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av GershwinsSummertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis ArmstrongsWhat A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!

10 år i paradiset

Postat den

I dag är det exakt tio år sedan det här millenniets kanske hittills viktigaste (och bästa) franska rockalbum släpptes. Paradize av Indochine. Albumet kom när gruppen på många sätt stod vid ett vägskäl i tillvaron. Det hade, förutom en samlingsskiva med akustiska versioner av gruppens tidigare hits som släppts året innan för att uppmärksamma gruppens 20-års jubileum, varit tyst kring Indochine i nästan tre år efter ett omtumlande och jobbigt 1999.

Bara veckor före det att gruppens nya album Dancetaria skulle släppas inträffade det tragiska att Stéphane Sirkis, en av originalmedlemmarna och tillika sångaren och en av de huvudsakliga låtskrivarna Nicola Sirkis tvillingbror, avled. Som om det inte var nog så floppade albumet när det väl släpptes några månader senare. Hur gå vidare efter en sådan sak? Det var Stéphanes uttryckliga vilja att bandet skulle fortsätta, men hur och i vilken riktning? Det var frågan.

Det starka svaret på den frågan kom alltså i dag för exakt tio år sedan. Indochine reste sig som en stolt svart fågel Fenix ur askan. Med Paradize var gruppens förvandling från det new wave/synthpop-band man slog igenom som till ett högoktanigt och majestätiskt rockband fullbordat.

Dancetaria hade pekat ut riktningen, men nu var det som att alla idéer från den var färdigtänkta och fullt utvecklade. Skisser hade blivit till konstverk. Paradize var en på alla sätt stor triumf och förde tillbaka Indochine till sin topposition inom fransk rockmusik. En position man, tre studioalbum senare, alltjämt innehar och faktum är att inget annat franskt band någonsin har sålt fler skivor än vad Indochine har gjort.

Att Paradize alltjämt är ett album som fransmännen håller nära sitt hjärta bevisades av att den nyutgåva av albumet som släpptes tidigare i år är ett av årets mest sålda album i Frankrike.

Paradize var en under omständigheterna remarkabel nytändning för ett band som vid den tidpunkten redan hade gjort åtta album och alltså varit verksamt i 20 år. Att ett band i det skedet av sin karriär kunde göra ett album som kändes så ungt, hungrigt och modernt var inget annat än sensationellt.

En starkt bidragande orsak till att det kunde bli så var det lyckade låtskrivarsamarbetet mellan Nicola Sirkis och Olivier Gérard, eller Oli de Sat som han kallar sig för som medlem i gruppen. Olivier var ett fan som 1997 började skicka låtar till Nicola och som lagom till arbetet med Paradize togs upp som medlem i gruppen.

Olivier och Nicola skrev tillsammans musiken till 11 av de 15 låtarna, Nicola var dock alltjämt huvudsaklig textförfattare, och det Olivier förde med sig in i mixen var att han utöver att vara stort fan av Indochines musik också älskade band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails – och förde in influenser från dem i bandets musik. En annan viktig del i skapandet av Paradize måste tillskrivas den brittiske producenten Gareth Jones, som tidigare jobbat med storheter som Depeche Mode. Under ledning av hans producentskap säkerställdes att fick skivan helt rätt sound.

Med tanke på de nya influenser som Olivier Gérard tog med sig in i gruppen och sorgen efter Stéphane Sirkis är det naturligtvis ingen skräll att Paradize har en minst sagt mörk ton över sig, såväl när det gäller melodierna och arrangemangen som texterna. Men som alltid när det gäller Nicola Sirkis texter så finns det ett visst mått av lekfullhet och humor inblandat i det hela. Ta bara rimsekvensen jour-Singapour- l’amour i Punker.

Paradize är verkligen ett album – en synnerligen väl sammanhållen enhet – men det går såklart att plocka ut vissa enskildheter. Den innehåller ett antal låtar som numer framkallar obligatorisk allsång på bandets konserter. Till exempel den fina balladen J’ai demandé à la lune (skriven av Mickaël Furnon från Mickey 3D) som blivit en av gruppens mest omtyckta och emblematiska låtar, den majestätiska och storslagna Electrastar, vars vackra och hjärtskärande text är Nicola Sirkis hyllning till brodern Stéphane, och  den tidigare nämnda Punker.

Och så min personliga favorit på skivan Mao Boy. Tio år har alltså gått, men som den matiga och remastrade nyutgåvan av Paradize tydligt visar är detta en skiva som inte har förlorat ett dugg av sin kraft. Snarare tvärtom. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag sitter här och skriver en ny hyllning till den här skivan om exakt tio år.

Min frankofilis födelse

Postat den

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?