Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!
Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!
Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.
Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.
Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!
Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.
Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!
Dags att bryta den långa tystnaden igen. Detta med en rapport från det första steget på mitt projekt att före nästa års slut ha varit i Frankrikes tio största städer.
En kontrollräkning gav vid handen att jag hade fem städer kvar och först ut att bockas av blev alltså den sydfranska metropolen Montpellier.
En stad som visade sig vara en angenäm bekantskap. Förutom den snöstorm (!) som försenade min ankomst med ett knappt dygn och mitt bagage med ytterligare ett drygt.
Men det kanske mest spännande med min visit här är att få se Indochine spela live. Gruppen vars hit Kao Bang på 80-talet sådde det första fröet till min i dag passionerade frankofili. Konserten är i kväll. Återkommer med en rapport därifrån. A la prochaine!
De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.
För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.
Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.
Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.
Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.
Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.
Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.
Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.
Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?
BleuBlancRouge 