RSS Flöde

Min frankofilis födelse

Postat den

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. Trois Couleurs : Bleu. Punkt. Nu är jag här. Så kan det gå. 😀 Jag funderade på detta för ett år sen lite drygt. Här är inlägget:
    http://mythorin.wordpress.com/2010/01/27/med-tanke-pa-roten/
    Jag brukar komma hit och läsa lite när jag behöver vila hjärnan från franskan. Tack för trevlig underhållning!

    Svara
  2. Mattias Lindén

    Hej!
    Jag tycker också väldigt mycket om den filmen så jag förstår verkligen din fascination. Ska absolut hålla koll på din blogg framöver. Tveka inte att höra av dig med tips på ny (eller gammal) fransk populärkultur som du tycker att jag behöver kolla upp. Man kan liksom bara nå så långt när det gäller bevakningen av den franska populärkulturen härifrån Sverige.

    Svara
  3. för mig var det också en blå film: den om Betty Blue
    http://lasdagboken.blogdns.com/2008/index.php?entry=entry080520-210706

    men känner även igen Indochine på Bagen – Joe le taxi – Voyage,Voyage-inkörsporten. kul läsning!

    Svara
    • Jag anade att Betty Blue skulle ha en speciell betydelse för dig, inte minst med tanke på den centrala plats du givit den i toppbannern på din blogg. Riktigt bra film, men jag missade den faktiskt när den kom. Såg den först några år senare – men blev då rikligt fascinerad. Inte minst av den förlängda versionen som jag tycker är vassare. Blev riktigt sugen att se den nu faktiskt. Kanske ska ta och plocka fram den ur dvd-hyllan.

      Svara
  4. betty blue är ju väldigt brutal och kanske inte den mest lämpliga filmen att se för en tweeniefrankofil, men den är ju oförglömlig – och när vi kunde semestra på hennes strand 20 år senare – wow!

    tänkte just att eurovisionen per se kan ha bidragit till tidig frankofili med det där mystiska ”rajjomyni, douze points”, sandra kim-debaclet m.m.

    Svara
    • Mattias Lindén

      Det är sannerligen ingen dum teori det där med att Eurovision kan ha spelat in. Hade inte tänkt på den kopplingen, men det ligger nog absolut något i den. Trist med Amaury föresten. Är inte säker på att det hade förändrat något i det stora hela, men hans lite svajiga framträdande med halva låten i fel tonart gjorde förmodligen inte saken bättre. Märkligt att en professionell operasångare ska kunna falla ur ramen på det viset. Men det är väl det som är livet och att vara människa, antar jag.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: