Frankofiliskolan del 17: Dire Straits à la française

Frankfiliskolan närmar sig sitt slut och därmed är vi nästan framme vid det mest sålda albumet av en franskspråkig artist och den mest sedda franskspråkiga filmen någonsin i Frankrike.

Men riktigt där är vi inte än. Först återstår tvåorna på respektive lista och i dag ska det handla om det näst mest sålda albumet och det är en skiva av en av de mest inflytelserika franska artisterna i modern tid: Francis Cabrel.

Sedan debuten 1977 har hans skivor sålt i totalt omkring 25 miljoner exemplar, och mest av alla har albumet Samedi soir sur la terre från 1994 sålt. Med sina knappa 3,4 miljoner sålda exemplar är det det tredje mest sålda albumet överhuvudtaget i Frankrike.

Precis som samtida stjärnan Renaud, som vi tidigare varit inne på här i Frankofiliskolan, är Francis Cabrel ett stort fan av Bob Dylan och det var i mångt och mycket den amerikanske gigantens musik som fick honom att vilja slå in på musikens bana.

Kanadensarna Neil Young och Leonard Cohen var andra viktiga personer för Cabrels musikaliska utveckling och följaktligen var hans första skivor (som jag personligen alltjämt tycker är hans bästa) starkt influerade av den nordamerikanska folkrocken.

När det gäller detta inläggs huvudobjekt Samedi soir sur la terre är det dock en annan huvudinfluens jag hör: den brittiske artisten Mark Knopfler och hans dåvarande band. I många delar tycker jag helt enkelt att det låter som ett Dire Straits-album med kraftig fransk accent. Fortfarande med en hel del folkrock i klangbotten.

Samedi soir sur la terre innehåller tre låtar som blivit något av moderna klassiker i Frankrike: La Corrida, La cabane du pêcheur och Je t’aimais, Je t’aime, Je t’aimerai.

Den förstnämnda inleder albumet och är ett inlägg i kritiken mot tjurfäktning. Den gripande texten är skriven ur tjurens perspektiv och mynnar ut i nyckelfrasen ”Est-ce que ce monde est sérieux?” Och i låten gästar den franska gruppen Gipsy Kings sångare Nicolas Reyes.

La cabane du pêcheur är en på samma gång melankolisk och upplyftande vardagsberättelse om att ha ett ställe att dra sig tillbaka till och känna sig trygg även när livet i övrigt kan kännas motigt medan Je t’aimas, Je t’aime, Je t’aimerai är en finstämd kärleksballad som är ett sorts syskon till klassikern Je l’aime a mourir från 1979. Den sistnämnda är alltjämt Cabrels största singelframgång.

Utöver dessa tre nämnda låtar rymmer albumet en handfull minnesvärda låtar till. Jag är till exempel mycket förtjust i countrydoftande L’arbre va tomber och titelspåret.

Samedi soir sur la terre är ett musikaliskt varierat album och produktionen är snygg, polerad och ovanligt luftig för att vara från 90-talet. Tilltalet är brett och musikaliskt snällt vilket är en nyckel till att albumet blev en så stor framgång.

I mina öron blir det totalt sett lite väl polerat och jag föredrar personligen, som jag redan varit inne på, Cabrels tidigare album. Favoriten är hans andra album Les chemins de traverse från 1979 (på vilket tidigare nämnda Je l’aime a mourir finns med).

Men Samedi soir sur la terre är ett utmärkt album och en bra väg till att upptäcka Francis Cabrels musik om du ännu inte gjort det.

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Frankofiliskolan del 9: Den franske Dylan

I denna den nionde delen av frankofiliskolan ska vi ta oss an det i Frankrike sjätte mest sålda musikalbumet någonsin av en franskspråkig artist.

I och med det får vi nu bekanta oss med en av de riktigt tunga kulturpersonligheterna i landet de senaste 45 åren: Renaud Séchan, eller Renaud som han kort och gott kallar sig som artist.

Påtagligt influerad av Bob Dylan, inte minst i fraseringar och sångmelodi, debuterade Parissonen Renaud 1975 med albumet Amoureux de Paname. För övrigt samma år en ung Stockholmare  vid namn Ulf Lundell även han influerad av samme amerikanske gigant debuterade med sitt album Vargmåne.

Jämförelsen med Ulf Lundell är relevant på fler än bara musikaliska sätt för Renaud har en status i Frankrike som påminner starkt om den som Lundell åtnjuter här.

Renaud fick sitt stora genombrott med sitt andra album Laisse béton från 1976 och levererade under många år efter det stadigt låtar som tveklöst uppbär klassikerstatus i Frankrike. Inte minst Mistral gagnant från 1985 som är ungefär lika uppskattad där som Öppna landskap är här i Sverige.

Men nu snabbspolar vi lite framåt och landar i år 2002. På grund av problem på det personliga planet med depressioner, alkoholmissbruk och en uppslitande skilsmässa har Renaud inte givit ut ett studioalbum på sex år.

Det är då skivan som spelar huvudrollen i detta inlägg släpps. Boucan d’enfer son den heter blir en enorm succé och hejdundrande comeback.

Det är också något av en ny Renaud som publiken får stifta bekantskap med. För ovanlighetens skull har han låtit andra skriva melodierna, bara en låt är egenkomponerad, och texterna är mer personliga och rör delvis andra ämnen än vad han normalt sätt tidigare behandlat. Samhällskritiken som genomsyrat mycket i hans textförfattande dittills får här en mer undanskymd roll.

Produktionen och arrangemangen är utmärkta och kompositörerna han jobbat med har skrivit fina melodier som passar hans berättande och ordrika texter mycket väl.

Renaud sätter den nya personligare tonen direkt i öppningsspåret Docteur Renaud, Mister Renard i vilket han avhandlar de där personliga problem som han brottats med.

Och i det tredje spåret Je vis caché beskriver han sin avsmak inför kändiskultur, skvallerpressen och dokusåpor.

Mellan dessa personliga låtar finns ett mer typiskt Renaudspår och tillika ett av skivans allra starkaste: Petit pédé, en countrydoftande historia om homofobi.

Boucan d’enfer är överhuvudtaget ett utmärkt album med många minnesvärda låtar. Bland dem vill jag gärna också extra lyfta fram den Brassens-inspirerade Mon bistrot préferé i vilken han lustfyllt och melankoliskt beskriver himlen som en kvarterskrog befolkad av hans egna hjältar, inspiratörer och förlorade vänner och skivans mest berömda spår Manhattan–Kaboul.

I denna duett med belgiska Axelle Red växelsjunger han fram två olika berättelser kring det ödesmättade datumet 11 september 2001. Den ena om en puertoricansk man som arbetar i World Trade Center i New York, den andra en kvinna i den afghanska huvudstaden Kabul.

Utgivningstakten har med tiden saktat ner men Renaud är alltjämt aktiv. Så sent som förra året släppte han ett nytt album.

Men, återigen likt Ulf Lundell, har han nog sin absoluta storhetstid och sin bästa musik bakom sig.