Det finns tydliga tecken på att det är många fler än jag som ser detta som årets mest efterlängtade skiva. Det har skrivits spaltkilometer i musikpressen om det sedan en tid tillbaka och när singelförsmaken Get Lucky släpptes för några veckor sedan slog den rekord på Spotify.
Och i morgon är det äntligen dags. Då släpps den hemlighetsfulla franska duon Daft Punks nya album Random Access Memories, deras första på åtta år (om man bortser från ett livealbum och soundtracket till Tron Legacy) och det blott fjärde i ordningen.
Jag vet att många anser att den sensationella debuten Homework från 1997 är gruppens hittills bästa skiva. Jag gillar den också skarpt och det går absolut inte att underskatta hur viktig och inflytelserik den var för den moderna dansmusikens utveckling.
Men för mig är uppföljaren Discovery från 2001 duons odiskutabelt bästa skiva och största mästerverk. Hittills är det säkrast att tillägga, jag har höga förväntningar på den nya skivan. Och så här inför det stundande albumsläppet vill jag slå ett extra slag för just Discovery.
Homework var kanske mer anarkistiskt, vildsint och totalt nyskapande men i mina öron var det i vissa stunder ett aningen valpigt album. Under de fyra åren som passerade mellan debuten och uppföljaren hann Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, som ljudgenierna bakom Daft Punk heter, förädla och utveckla sitt sound.
Discovery bygger vidare på samma idéer som fyllde Homework men bjuder på betydligt vuxnare och mer sofistikerade tongångar och melodier. Det är ett tidlöst och modernt album, något som bland annat yttrar sig i att vilken som helst av låtarna på Discovery lika gärna hade kunnat vara gjord i dag och inte 2001. Soundet på den här skivan har inte åldrats en sekund.
Något som verkligen imponerar med Discovery är spännvidden i musiken. Här trängs intergalaktisk funk (Short Circuit) och rymddisco (One More Time) med 70-talistisk konstrock (Nightvision), skrikande hårdrocksgitarrer som hämtade från 80-talet (Aerodynamic), utomjordisk svängig filterhouse (Superheroes) och upphackade futuristiska dansrytmer (Harder Better Faster Stronger). Lägg därtill den vackra rymdsymfonin Verdis Quo som är som ett musikaliskt kärleksbarn med Giorgio Moroder och Johann Sebastian Bach som föräldrar. Syntpop från 80-talet möter klassik musik från barocken är ett annat sätt att uttrycka det.
För att förstå hur bra den här skivan är det bara att beakta den brutalt starka kvartetten av inledande låtar: One More Time, Aerodynamic, Digital Love och Harder Better Faster Stronger. Fyra sinsemellan mycket olika låtar som sammantaget innehåller en mängd av infall, idéer och musikalisk genialitet som de flesta andra artister och grupper endast kan drömma om att uppnå under en hel, lång karriär.
Discovery kännetecknas av en elegans och ett sväng som är få förunnat att uppnå. Jag har svårt att se att något annat än ett franskt band skulle kunna göra det. Men så brukar också Daft Punk räknas som pionjärer inom det som kallas The French Touch. Jag håller tummarna för att Random Access Memories visar sig vara en platta av samma eller liknade kaliber. Det blir inte lätt att toppa detta.
Och det är klart. Om den nya skivan skulle visa sig vara en besvikelse så är det bra att fortsätta att lyssna på Discovery. Det har jag gjort otaliga gånger sedan 2001 och det kommer jag förmodligen att göra oavsett. Jag tycks helt enkelt inte kunna bli less på den.
BleuBlancRouge 