Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

Årets mest efterlängtade skivsläpp är nära

Det finns tydliga tecken på att det är många fler än jag som ser detta som årets mest efterlängtade skiva. Det har skrivits spaltkilometer i musikpressen om det sedan en tid tillbaka och när singelförsmaken Get Lucky släpptes för några veckor sedan slog den rekord på Spotify.

Och i morgon är det äntligen dags. Då släpps den hemlighetsfulla franska duon Daft Punks nya album Random Access Memories, deras första på åtta år (om man bortser från ett livealbum och soundtracket till Tron Legacy) och det blott fjärde i ordningen.

Jag vet att många anser att den sensationella debuten Homework från 1997 är gruppens hittills bästa skiva. Jag gillar den också skarpt och det går absolut inte att underskatta hur viktig och inflytelserik den var för den moderna dansmusikens utveckling.

Men för mig är uppföljaren Discovery från 2001 duons odiskutabelt bästa skiva och största mästerverk. Hittills är det säkrast att tillägga, jag har höga förväntningar på den nya skivan. Och så här inför det stundande albumsläppet vill jag slå ett extra slag för just Discovery.

Homework var kanske mer anarkistiskt, vildsint och totalt nyskapande men i mina öron var det i vissa stunder ett aningen valpigt album. Under de fyra åren som passerade mellan debuten och uppföljaren hann Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, som ljudgenierna bakom Daft Punk heter,  förädla och utveckla sitt sound.

Discovery bygger vidare på samma idéer som fyllde Homework men bjuder på betydligt vuxnare och mer sofistikerade tongångar och melodier. Det är ett tidlöst och modernt album, något som bland annat yttrar sig i att vilken som helst av låtarna på Discovery lika gärna hade kunnat vara gjord i dag och inte 2001. Soundet på den här skivan har inte åldrats en sekund.

Något som verkligen imponerar med Discovery är spännvidden i musiken. Här trängs intergalaktisk funk (Short Circuit) och rymddisco (One More Time) med 70-talistisk konstrock (Nightvision), skrikande hårdrocksgitarrer som hämtade från 80-talet (Aerodynamic), utomjordisk svängig filterhouse (Superheroes) och upphackade futuristiska dansrytmer (Harder Better Faster Stronger). Lägg därtill den vackra rymdsymfonin Verdis Quo som är som ett musikaliskt kärleksbarn med Giorgio Moroder och Johann Sebastian Bach som föräldrar. Syntpop från 80-talet möter klassik musik från barocken är ett annat sätt att uttrycka det.

För att förstå hur bra den här skivan är det bara att beakta den brutalt starka kvartetten av inledande låtar: One More Time, Aerodynamic, Digital Love och Harder Better Faster Stronger. Fyra sinsemellan mycket olika låtar som sammantaget innehåller en mängd av infall, idéer och musikalisk genialitet som de flesta andra artister och grupper endast kan drömma om att uppnå under en hel, lång karriär.

Discovery kännetecknas av en elegans och ett sväng som är få förunnat att uppnå. Jag har svårt att se att något annat än ett franskt band skulle kunna göra det. Men så brukar också Daft Punk räknas som pionjärer inom det som kallas The French Touch. Jag håller tummarna för att Random Access Memories visar sig vara en platta av samma eller liknade kaliber. Det blir inte lätt att toppa detta.

Och det är klart. Om den nya skivan skulle visa sig vara en besvikelse så är det bra att fortsätta att lyssna på Discovery. Det har jag gjort otaliga gånger sedan 2001 och det kommer jag förmodligen att göra oavsett. Jag tycks helt enkelt inte kunna bli less på den.