Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Frankofiliskolan del 3: Den nye Brel

Dags för del tre i det jag kallar för frankofiliskolan: nedräkningen av de tio mest sedda frankofona filmerna och tio mest sålda frankofona albumen.

I dag är det dags för det nionde mest sålda albumet och det är det yngsta på listan. Den absoluta lejonparten av de övriga albumen gavs ut under 80- och 90-talen; den tid då det såldes i särklass flest skivor.

Sedan kom den digitala revolutionen med illegal fildelning och sedan legal streaming och förändrade musikindustrin för evigt.

Men 2013 kom den belgiske artisten Stromae med sitt andra album Racine carrée och genomslaget blev enormt. Skivan såldes alltså i sådana mängder att den tog sig in som nummer nio på listan över de mest sålda albumen på franska i Frankrike någonsin.

Det var dock inte så att succén kom som från ingenstans. Stromae hade haft stor framgång med debutalbumet Cheese och hitten Alors on danse några år före, men detta var något ännu större. Och vassare.

För Paul Van Haver som han egentligen heter tog med detta mästerverk till album det koncept han satte på plats i debuten ytterligare steg framåt.

De inlevelsefulla, finurliga och narrativa texterna, inte sällan om olika samhällsproblem och andra allvarliga ämnen, som fått många att med fog dra paralleller mellan honom och landsmannen Jacques Brel tonsatta av avskalade, moderna beats och dansrytmer kryddas här med melodier och influenser från Afrika och Karibien. Resultatet direkt hänförande.

Stromae (namnet taget från franska verlanslangen för maestro) är en fantastisk textförfattare med lek med ord, metaforer och starka undertexter som specialitet. Inte sällan tror man att låten handlar om en sak innan man inser att ämnet egentligen är ett helt annat.

Det är texter som berör och hans berättande sätt att sjunga förstärker dem ytterligare. Formidable och Papapoutai (den senare om saknaden av en försvunnen far, baserad på hans egna erfarenheter efter att hans egen far dödades i inbördeskrigets Rwanda på 90-talet) får man allt ha ett hjärta av stål för att inte gripas av.

Epitetet den nye Brel är välbefogat och något som Stromae säkerligen bär med stolthet.

Tyvärr har det inte blivit något fler album från honom. I väntan på ett nytt får vi hålla tillgodo med de två han gett ut och det går så bra så, får bägge skivorna går att lyssna på om och om igen!