Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.

Frankofiliskolan del 17: Dire Straits à la française

Frankfiliskolan närmar sig sitt slut och därmed är vi nästan framme vid det mest sålda albumet av en franskspråkig artist och den mest sedda franskspråkiga filmen någonsin i Frankrike.

Men riktigt där är vi inte än. Först återstår tvåorna på respektive lista och i dag ska det handla om det näst mest sålda albumet och det är en skiva av en av de mest inflytelserika franska artisterna i modern tid: Francis Cabrel.

Sedan debuten 1977 har hans skivor sålt i totalt omkring 25 miljoner exemplar, och mest av alla har albumet Samedi soir sur la terre från 1994 sålt. Med sina knappa 3,4 miljoner sålda exemplar är det det tredje mest sålda albumet överhuvudtaget i Frankrike.

Precis som samtida stjärnan Renaud, som vi tidigare varit inne på här i Frankofiliskolan, är Francis Cabrel ett stort fan av Bob Dylan och det var i mångt och mycket den amerikanske gigantens musik som fick honom att vilja slå in på musikens bana.

Kanadensarna Neil Young och Leonard Cohen var andra viktiga personer för Cabrels musikaliska utveckling och följaktligen var hans första skivor (som jag personligen alltjämt tycker är hans bästa) starkt influerade av den nordamerikanska folkrocken.

När det gäller detta inläggs huvudobjekt Samedi soir sur la terre är det dock en annan huvudinfluens jag hör: den brittiske artisten Mark Knopfler och hans dåvarande band. I många delar tycker jag helt enkelt att det låter som ett Dire Straits-album med kraftig fransk accent. Fortfarande med en hel del folkrock i klangbotten.

Samedi soir sur la terre innehåller tre låtar som blivit något av moderna klassiker i Frankrike: La Corrida, La cabane du pêcheur och Je t’aimais, Je t’aime, Je t’aimerai.

Den förstnämnda inleder albumet och är ett inlägg i kritiken mot tjurfäktning. Den gripande texten är skriven ur tjurens perspektiv och mynnar ut i nyckelfrasen ”Est-ce que ce monde est sérieux?” Och i låten gästar den franska gruppen Gipsy Kings sångare Nicolas Reyes.

La cabane du pêcheur är en på samma gång melankolisk och upplyftande vardagsberättelse om att ha ett ställe att dra sig tillbaka till och känna sig trygg även när livet i övrigt kan kännas motigt medan Je t’aimas, Je t’aime, Je t’aimerai är en finstämd kärleksballad som är ett sorts syskon till klassikern Je l’aime a mourir från 1979. Den sistnämnda är alltjämt Cabrels största singelframgång.

Utöver dessa tre nämnda låtar rymmer albumet en handfull minnesvärda låtar till. Jag är till exempel mycket förtjust i countrydoftande L’arbre va tomber och titelspåret.

Samedi soir sur la terre är ett musikaliskt varierat album och produktionen är snygg, polerad och ovanligt luftig för att vara från 90-talet. Tilltalet är brett och musikaliskt snällt vilket är en nyckel till att albumet blev en så stor framgång.

I mina öron blir det totalt sett lite väl polerat och jag föredrar personligen, som jag redan varit inne på, Cabrels tidigare album. Favoriten är hans andra album Les chemins de traverse från 1979 (på vilket tidigare nämnda Je l’aime a mourir finns med).

Men Samedi soir sur la terre är ett utmärkt album och en bra väg till att upptäcka Francis Cabrels musik om du ännu inte gjort det.

Frankofiliskolan del 15: Gruppen som skapade sin egen lycka

Nu har Frankofiliskolan nått fram till medaljplatserna. Nu återstår nämligen bara de tre mest sålda albumen någonsin av franskspråkiga artister och de tre mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike.

I denna femtonde del ska vi ta oss an det tredje mest sålda albumet och det är en på många sätt anmärkningsvärd historia. Som den som följt Frankofilskolan säkert noterat så har samtliga platser på listan såhär långt innehafts av soloartister, vilket inte är särskilt oväntat eftersom den fransk musik i mångt och mycket bygger på chansontraditionen där en ensam sångare oftast står i fokus.

Men här bryts den trenden för här stöter vi på listans enda album av en grupp. Men det är ändå inte det mest anmärkningsvärda i sammanhanget, det är snarare att detta blev en stor succé överhuvudtaget. Det självbetitlade debutalbumet av gruppen Louise Attaque från 1997 som det handlar om släpptes nämligen helt utan någon som helst reklamkampanj eller promotioninsatser.

Eftersom det heller inte släpptes någon singel eller annat så fick gruppen inledningsvis mycket begränsad uppmärksamhet i etermedia. I stället var det gruppens ihärdiga turnerande och snabbt växande rykte som ett liveband utöver det vanliga som skapade hajpen som ledde till att albumet till slut såldes i svindlande 2,7 miljoner exemplar.

Louise Attaque som tog sitt namn som en hyllning till det amerikanska bandet Violent Femmes (vars förgrundsfigur Gordon Gano producerade debutplattan) dök upp som något nytt och unikt i franskt musikliv. Med sin intensiva, huvudsakligen akustiska och inlevelsefyllda blandning av folkrock och fransk chanson med Arnaud Samuels fiolspel och sångaren Gaëtan Roussels humoristiska, lekfulla och aviga texter i förgrunden skapade de sig ett namn och en plats i den franska musikhistorien.

Flera låtar från skivan är närmast att betrakta som klassiker i Frankrike i dag och kanske allra populärast blev J’temmène au vent. En låt som kan ses som en sorts signaturmelodi för gruppen. Min personliga favorit är dock den intensiva och lite udda kärleksförklaringen Fatigante.

Louise Attaques debutalbum genomsyras av en punkig attityd som man kan hitta spår av tidig Nick Cave and The Bad Seeds och The Waterboys i. De flesta av låtarna är under tre minuter långa och det 14 låtar långa albumet klockar in på 38 minuter.

Inget av de tre följande album som gruppen gjort har nått i närheten av samma succé som debuten men Louise Attaque är alltjämt ett aktat namn inom fransk musik.

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

Nu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!

Frankofiliskolan del 9: Den franske Dylan

I denna den nionde delen av frankofiliskolan ska vi ta oss an det i Frankrike sjätte mest sålda musikalbumet någonsin av en franskspråkig artist.

I och med det får vi nu bekanta oss med en av de riktigt tunga kulturpersonligheterna i landet de senaste 45 åren: Renaud Séchan, eller Renaud som han kort och gott kallar sig som artist.

Påtagligt influerad av Bob Dylan, inte minst i fraseringar och sångmelodi, debuterade Parissonen Renaud 1975 med albumet Amoureux de Paname. För övrigt samma år en ung Stockholmare  vid namn Ulf Lundell även han influerad av samme amerikanske gigant debuterade med sitt album Vargmåne.

Jämförelsen med Ulf Lundell är relevant på fler än bara musikaliska sätt för Renaud har en status i Frankrike som påminner starkt om den som Lundell åtnjuter här.

Renaud fick sitt stora genombrott med sitt andra album Laisse béton från 1976 och levererade under många år efter det stadigt låtar som tveklöst uppbär klassikerstatus i Frankrike. Inte minst Mistral gagnant från 1985 som är ungefär lika uppskattad där som Öppna landskap är här i Sverige.

Men nu snabbspolar vi lite framåt och landar i år 2002. På grund av problem på det personliga planet med depressioner, alkoholmissbruk och en uppslitande skilsmässa har Renaud inte givit ut ett studioalbum på sex år.

Det är då skivan som spelar huvudrollen i detta inlägg släpps. Boucan d’enfer son den heter blir en enorm succé och hejdundrande comeback.

Det är också något av en ny Renaud som publiken får stifta bekantskap med. För ovanlighetens skull har han låtit andra skriva melodierna, bara en låt är egenkomponerad, och texterna är mer personliga och rör delvis andra ämnen än vad han normalt sätt tidigare behandlat. Samhällskritiken som genomsyrat mycket i hans textförfattande dittills får här en mer undanskymd roll.

Produktionen och arrangemangen är utmärkta och kompositörerna han jobbat med har skrivit fina melodier som passar hans berättande och ordrika texter mycket väl.

Renaud sätter den nya personligare tonen direkt i öppningsspåret Docteur Renaud, Mister Renard i vilket han avhandlar de där personliga problem som han brottats med.

Och i det tredje spåret Je vis caché beskriver han sin avsmak inför kändiskultur, skvallerpressen och dokusåpor.

Mellan dessa personliga låtar finns ett mer typiskt Renaudspår och tillika ett av skivans allra starkaste: Petit pédé, en countrydoftande historia om homofobi.

Boucan d’enfer är överhuvudtaget ett utmärkt album med många minnesvärda låtar. Bland dem vill jag gärna också extra lyfta fram den Brassens-inspirerade Mon bistrot préferé i vilken han lustfyllt och melankoliskt beskriver himlen som en kvarterskrog befolkad av hans egna hjältar, inspiratörer och förlorade vänner och skivans mest berömda spår Manhattan–Kaboul.

I denna duett med belgiska Axelle Red växelsjunger han fram två olika berättelser kring det ödesmättade datumet 11 september 2001. Den ena om en puertoricansk man som arbetar i World Trade Center i New York, den andra en kvinna i den afghanska huvudstaden Kabul.

Utgivningstakten har med tiden saktat ner men Renaud är alltjämt aktiv. Så sent som förra året släppte han ett nytt album.

Men, återigen likt Ulf Lundell, har han nog sin absoluta storhetstid och sin bästa musik bakom sig.

Frankofiliskolan del 7: Florent Pagny

Dags för ytterligare en lektion i frankofiliskolan, serien där jag räknar ner de tio mest sålda skivorna av en frankofon artist eller grupp och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike någonsin.  Den här gången ska vi ta oss an det sjunde mest sålda albumet: Savoir aimer av Florent Pagny från 1997.

Han inledde sin artistiska karriär som skådespelare men har sedan han 1988 fick en flygande start på karriären som musiker genom att nå förstaplats på hitlistorna med sin egenskrivna debutsingel N’importe qoui främst ägnat sig åt musiken.

Den omedelbara succén höll i sig ett tag men han blev också tidigt en kontroversiell figur inom franskt nöjesliv, främst genom att han som 26-åring inledde ett förhållande med den då 15-åriga Vanessa Paradis. Något som fick honom att göra bittra utfall främst mot den franska pressen, inte minst i låten Presse qui roule från 1990.

Några år senare tog han beslutet att sluta skriva sina låtar själv och i stället låta andra skriva låtarna åt honom. Något som skulle visa sig vara ett genidrag, vilket inte minst 2 miljoner sålda ex av Savoir aimer är ett exempel på.

Inför arbetet med skivan skickade han ut ett erbjudande om att skriva låtar till skivan till dåtidens låtskrivargrädda men också till några unga talanger. Jean-Jacques Goldman, Eric Benzi, Zazie och Jacques Veneruso var alla etablerade när de levererade låtar till skivan, men det var en nykomling som på sätt och vis stal showen och var den främsta arkitekten bakom succén.

Pascal Obispo, som då var okänd men efter det blivit synnerligen framgångsrik som såväl artist i eget namn som låtskrivare åt andra, levererade tre mycket starka låtar, däribland titelspåret som visade vägen genom att nå toppen av försäljningslistorna som förstasingel från skivan och Chanter som även den är en av Florent Pagnys mest uppskattade låtar.

Vad är då Savoir aimer för en skiva? En för sin tid tämligen typisk skiva inom mer ”vuxen”-pop, skulle jag säga. Produktionen är luftig och typisk för 90-talet. Låtarna spänner från den inledande titelspårets mer muskulösa rockballaduttryck via latinamerikanskdoftande Sierra Cuadrada och riviga Une place pour moi till den melodiskt och textmässigt intrikata Zazie-kompositionen Combien ça va. Min personliga favorit är dock den känsliga, avslutande pianoballaden D’un amour l’autre.

Savoir aimer blev en formidabel revansch och återkomst för Florent Pagny som sedan dess, även om han inte nått upp till samma försäljningsmässiga succé efter det, är en betydande person i Frankrikes musikliv. Mellan 2012 och 2018 var han också omtyckt jurymedlem i den i Frankrike mycket populära talangshowen The Voice.

I nästa avsnitt av Frankofiliskolan ska vi ta oss an den sjunde mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin.

Frankofiliskolan del 5: Den elektroniske symfonikern

I Frankofiliskolan har vi nu nått fram till det åttonde mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist i Frankrike. I detta fall är det inte så relevant att i detta fall prata i termer av frankofont eftersom det rör sig om en instrumental skiva.

Däremot är det en skiva som utan tvekan förtjänar sin plats i en fransk musikkanon eftersom vi pratar om ett banbrytande album till vilket den stolta franska traditionen av modern elektronisk musik står i stor tacksamhetsskuld. Det råkar dessutom vara det album av en fransk artist som globalt sett sålt mest genom alla tider, så att Oxygène av Jean-Michel Jarre från 1976 hör hemma i det här sammanhanget är det inte tu tal om.

Oxygène är en av de där musikens stor askungesagor. Den är inspelad med små medel i Jean-Michel Jarres dåvarande hemmastudio och när han försökte få skivan utgiven nobbade alla stora skivbolag. Till slut nappade ett mindre bolag och gav ut skivan i en synnerligen blygsam upplaga. Resten är som det brukar heta: historia. Till dags dato har skivan sålt i omkring 20 miljoner exemplar världen över och ses som en odiskutabel klassiker.

Genomslaget blev enormt och Jean-Michel Jarre var inte sen att dra nytta av det och utvecklades till en av världens mest populära musiker, inte minst för sin känsla för det sceniska uttrycket. Han kombinerade till perfektion sina fantasieggande och suggestiva elektroniska symfonier med gigantiska och spektakulära ljud- och ljusshower och slog flera gånger världsrekord när det gäller att locka människor till utomhuskonserter som var mer att se som gigantiska event.

Det hela kulminerade med att han i september 1997 som en del av stadens 850 års-jubileum fick 3,5 miljoner människor att bege sig till hans konsert i Moskva. Förmodligen hade inget av detta hänt utan Oxygène.

Att Jean-Michel skulle bli musiker var sannerligen inte oväntat, han har det så att säga i blodet. Även om hans relation till sin berömde musikskapare till far, Maurice Jarre, är en ledsam historia. Maurice lämnade sin fru och flyttade till USA när Jean-Michel var blott fem år gammal och de skulle inte komma att träffas igen förrän Jean-Michel fyllt 18. Deras relation hämtade sig aldrig och de sågs enligt Jean-Michel bara ett 30-tal gånger efter det.

Men musiken fanns ändå kvar i Jean-Michels liv via mamma France Pejots försorg. Hon såg till att han fick en klassisk musikskolning och 20 år gammal träffade han 1968 kompositören Pierre Schaeffer som skulle få avgörande betydelse för honom. Det var Schaeffer som fick Jarre intresserad av tidens elektroakustiska instrument – och på den vägen var det.

Efter två album fick han så inför sitt tredje, inspirerad av konstverket Oxygène av den franske målaren Michel Granger (samma konstverk som pryder framsidan på albumet), idén till ett elektroniskt konceptalbum. Utifrån motivet komponerade han så sin symfoni bestående av sex satser som sömlöst glider över i varandra. Resultatet är en suggestiv elektronisk rymdsymfoni med starka musikaliska intryck från Bach och Stravinskij.

Mot alla odds blev skivan, som drivs av harmonier och melodier snarare än rytm, en storsäljare i sig och Oxygène IV en topphit som singel – och den är ett tidlöst mästerverk och en fascinerande musikalisk resa att lyssna på än i dag.