I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.
Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.
Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.
Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.
Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.
Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!
BleuBlancRouge 