Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

Nu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!

Ett tv-tips inför kvällen

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

Bienvenue chez les bobos

Två goda nyheter. Den första är att härliga Intouchables äntligen kommer att få svensk biopremiär. Jag tillhör som bekant de som vid upprepade tillfällen har ondgjort mig över det märkliga faktum att ingen svensk distributör tycktes vilja köpa in denna franska dundersuccé.

Då är det naturligtvis inte mer än rätt att jag nu också skriver några rader om att det det nu faktiskt är en distributör som har vaknat och sett till att den svenska publiken också kommer att få ta del av denna fantastiska feel good-film. Den 21 september går den upp på svenska biografer. Mieux vaut tard que jamais!

Den andra goda nyheten är att en annan utmärkt fransk komedi redan i går hade svensk biopremiär. Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklasshem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet).

Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats. I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här.

Det blir inte tråkigt för en sekund. Det är smart, tempostarkt och vansinnigt roligt. Det är bara förnamnet är ett snudd på mästerligt sociologiskt kammarspel som behandlar flera intressanta ämnen och frågeställningar. Det tar avstamp i vilka betydelser och förutfattade meningar om en person som en så simpel sak som ett förnamn för med sig och därefter tar sig samtalet på vindlande vägar in på områden som bland annat klass, könsroller och mänskligt beteende.

Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom och det finns en enorm detaljrikedom i dialogen och dess undertext. Och inte bara där förresten. Scenografin och valet av musik är exempelvis långt ifrån slumpartat. Det är bara förnamnet är på sitt sätt det roligaste jag sett sedan Roman Polanskis liknande Carnage, även den baserad på en fransk succépjäs.