Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Marseille det i toner

Efter några dagar i Nice tågade jag vidare längs den franska rivieran för att nå hit till Marseille. Och det blir ett besök som rubriken antyder som kommer att gå i musikens tecken.

I går fick jag äntligen se en av mina stora idoler och avgörande anledning till att jag hamnade på det frankofila spåret, Cathrine Ringer, framträda live. I år är det 40 år sedan hon och Fred Chichin (som tragiskt nog avled 2007) bildade den fantastiska duon Les Rita Mitsouko och därför är hon nu ute på en turné där hon spelar bandets låtar. Fint nog med parets son Raoul Chichin på pappas plats som gitarrist.

Jag blev sannerligen inte besviken, även om Catherine med ålderns rätt inte längre har samma otroliga röstregister så är hon alltjämt en kraftfull sångare och uttrycksfullheten är intakt.

Dessutom framförde hon själva låten som jag förtrollades av och fick mig att upptäcka bandet, Le petit train. Den historien tänkte jag återkomma till vid senare tillfälle.

Mer musik blir det redan i kväll då jag ska se Marseillesonen Soprano uppträda inför ett utsålt Stade Vélodrome.

Men jag hinner såklart strosa runt i och upptäcka mer av denna spännande stad som jag inte varit i sedan 2007. Mycket är sig likt, annat har förändrats. Och håller på att förändras.

Det pågår någon form av stort byggprojekt på stadens paradgata La Canebière och även på andra håll runtom i stan. Förmodligen nödvändiga upprustningar av den på många håll luggslitna och bedagade staden. Men samtidigt är de lite ruffiga kanterna en del av den hör stadens charm.

Och denna fascinerande kulturella smältdegel till stad har sannerligen också sin beskärda del av skönhet och prakt. Marseille är med anor tillbaka till 600-talet före kristus Frankrikes äldsta stad och full av ståtliga kulturminnen från olika epoker.

Marseille har efter att besvärats av rykten om sin ruffighet och av problem med kriminalitet på senare år blivit ett turistmål av rang och det är lätt att förstå med tanke på allt spännande den här staden har att erbjuda.

Ils sont de retour

Bäva månde det franska etablissemanget. I få länder, om ens något, är avståndet mellan makthavare och utövarna av vad som ofta av etablissemanget ofta betraktas (avfärdas?) som ungdomskultur som i just Frankrike. Det gäller i synnerhet om de flesta av utövarna återfinns inom etniska minoriteter och i betongförorten. Följaktligen har ofta rapmusiken väckt etablissemangets ilska. Inte blir situationen bättre av att Frankrike har en synnerligen livfull och ofta politisk rapscen.

Kollissionen mellan rappare och makthavare har emellanåt blivit kraftig. Och det är inte sällan representanter för den yppersta makteliten som har reagerat och uttryckt sig i synnerligen starka ordalag. En viss Nicolas Sarkozy har ofta varit den som lett attacken. Några gånger har till och med rappare och deras provokativa texter blivit rättssak.

Den här veckan släpper två av de senaste tio årens mest provokativa, omtalade och omdiskuterade rapakter nya album: gruppen Sniper och artisten Orelsan. Bäva månde, som sagt, etablissemanget.

När Sniper för några år sedan ställdes inför rätta (och sedermera friades) för texten till sin samhällskritiska låt La France kallade den dåvarande inrikesministern Sarkozy dem för ”slynglar som drar skam över Frankrike”. Något år tidigare hade Sniper blivit föremål för intensiva diskussioner, då för låten Jeteur de pierres som är ett inlägg i Israel-Palestinakonflikten. Låten anklagades för att vara antisemitisk.

Nu har det varit tyst kring Sniper i några år och när gruppen nu återförenas är det som en duo. Kvar är Tunisiano och Aketo. Blacko har valt att permanent lämna gruppen för att helt ägna sig åt sin solokarriär. Även om Tunisiano och Aketo har försökt att fylla tomrummet efter Blacko med en imponerande uppställning av prominenta gästartister är det tydligt att den tidigare medlemmen saknas.

Blacko tillförde med sin dragning åt ragga och dancehall dimensioner i Snipers musik som gjorde gruppens album (i synnerhet den klassiska debuten De rire aux larmes från 2001) till omistliga delar av den franska hip hop-historien. Den nya skivan A toute épreuve är förvisso bra men likafullt ett mer ordinärt och traditionellt rapalbum.

Vissa saker är dock intakta. Tunisiano har med sin karaktäristiska röst ett av rapfrankrikes bästa och mest intressanta flow och gruppens texter har alltjämt massor att säga om tillståndet i världen. Texterna är vassa och vibrerar alltjämt av ilska. Med tanke på det fortsatt synnerligen samhällskritiska perspektivet kommer texterna säkerligen att även den här gången uppröra etablissemanget, även om Snipers sätt att i sina texter hela tiden ställa sig på de svagas sida borde vara tämligen okontroversiellt.

Höjdpunkter på A toute épreuve är Arabia (som tar upp den arabiska våren), singeln Fadela, J’te parle (ett samarbete med Soprano, en annan av Frankrikes mest intressanta rapröster) och Blood Diamondz (som gör upp med västvärldens postkoloniala utnyttjande av Afrika). Sniper bjuder som vanligt på en blandning av medryckande melodier som fastnar och engagerade texter som får lyssnaren att tänka till. A toute épreuve är kanske ingen framtida klassiker men ett mycket bra hip hop-album. Det räcker långt.

När det gäller Orelsans nya platta Le chant des sirènes ber jag att få återkomma, den har jag inte lyssnat in mig på tillräckligt än.