Merci pour la musique, Daft Punk!

Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.

Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.

Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.

Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.

Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.

I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.

Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.

Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.

Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.

Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan.  De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.

Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!

Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

Årets mest efterlängtade skivsläpp är nära

Det finns tydliga tecken på att det är många fler än jag som ser detta som årets mest efterlängtade skiva. Det har skrivits spaltkilometer i musikpressen om det sedan en tid tillbaka och när singelförsmaken Get Lucky släpptes för några veckor sedan slog den rekord på Spotify.

Och i morgon är det äntligen dags. Då släpps den hemlighetsfulla franska duon Daft Punks nya album Random Access Memories, deras första på åtta år (om man bortser från ett livealbum och soundtracket till Tron Legacy) och det blott fjärde i ordningen.

Jag vet att många anser att den sensationella debuten Homework från 1997 är gruppens hittills bästa skiva. Jag gillar den också skarpt och det går absolut inte att underskatta hur viktig och inflytelserik den var för den moderna dansmusikens utveckling.

Men för mig är uppföljaren Discovery från 2001 duons odiskutabelt bästa skiva och största mästerverk. Hittills är det säkrast att tillägga, jag har höga förväntningar på den nya skivan. Och så här inför det stundande albumsläppet vill jag slå ett extra slag för just Discovery.

Homework var kanske mer anarkistiskt, vildsint och totalt nyskapande men i mina öron var det i vissa stunder ett aningen valpigt album. Under de fyra åren som passerade mellan debuten och uppföljaren hann Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, som ljudgenierna bakom Daft Punk heter,  förädla och utveckla sitt sound.

Discovery bygger vidare på samma idéer som fyllde Homework men bjuder på betydligt vuxnare och mer sofistikerade tongångar och melodier. Det är ett tidlöst och modernt album, något som bland annat yttrar sig i att vilken som helst av låtarna på Discovery lika gärna hade kunnat vara gjord i dag och inte 2001. Soundet på den här skivan har inte åldrats en sekund.

Något som verkligen imponerar med Discovery är spännvidden i musiken. Här trängs intergalaktisk funk (Short Circuit) och rymddisco (One More Time) med 70-talistisk konstrock (Nightvision), skrikande hårdrocksgitarrer som hämtade från 80-talet (Aerodynamic), utomjordisk svängig filterhouse (Superheroes) och upphackade futuristiska dansrytmer (Harder Better Faster Stronger). Lägg därtill den vackra rymdsymfonin Verdis Quo som är som ett musikaliskt kärleksbarn med Giorgio Moroder och Johann Sebastian Bach som föräldrar. Syntpop från 80-talet möter klassik musik från barocken är ett annat sätt att uttrycka det.

För att förstå hur bra den här skivan är det bara att beakta den brutalt starka kvartetten av inledande låtar: One More Time, Aerodynamic, Digital Love och Harder Better Faster Stronger. Fyra sinsemellan mycket olika låtar som sammantaget innehåller en mängd av infall, idéer och musikalisk genialitet som de flesta andra artister och grupper endast kan drömma om att uppnå under en hel, lång karriär.

Discovery kännetecknas av en elegans och ett sväng som är få förunnat att uppnå. Jag har svårt att se att något annat än ett franskt band skulle kunna göra det. Men så brukar också Daft Punk räknas som pionjärer inom det som kallas The French Touch. Jag håller tummarna för att Random Access Memories visar sig vara en platta av samma eller liknade kaliber. Det blir inte lätt att toppa detta.

Och det är klart. Om den nya skivan skulle visa sig vara en besvikelse så är det bra att fortsätta att lyssna på Discovery. Det har jag gjort otaliga gånger sedan 2001 och det kommer jag förmodligen att göra oavsett. Jag tycks helt enkelt inte kunna bli less på den.

Emerson, Lake & Justice?

Debutfullängdaren från 2007 golvade mig fullständigt och jag har återkommit till den gång på gång sedan dess närhelst jag behöver en energikick. Inte undra på att mina förväntningar var högt uppskruvade inför den uppföljare som nu fyra år senare har landat på skivaffärernas diskar, såväl de digitala som de gammaldags analoga som finns kvar.

Audio, Video, Disco är namnet på visionärerna Gaspard Augé och Xavier de Rosnay i Justice nya skapelse, en skiva som inte bara jag har sett fram emot med stor spänning. Det är kanske den internationellt sett mest emotsedda franska skivan sedan en annan duo inom den elektroniska musiken för tio år sedan skulle följa upp en annan banbrytande och hajpad debutskiva. Jag pratar naturligtvis om Daft Punk och parallellerna mellan Daft Punk och Justice går längre än så.

Precis som Daft Punk gjorde då tar Justice inte den enkla vägen och bara gör en ny skiva i samma stil som debuten. Och precis som Daft Punk då hittar Justice nu sin utveckling och sitt framåtskridande genom att blicka bakåt i musikhistorien.

Debutplattan var med sina aggressiva och kaosartade beats urban, som ett soundtrack från förortsbetongen nu och då. Det var musik som krängde och bultade. Singeln Stress med sin kontroversiella Romain Gavras-regisserade video var som en signaturmelodi över vad det handlade om och signifikativ för skivan. Även om den största hitten var den mer melodiösa och mjuka D.A.N.C.E, även den ackompanjerad av en lysande video. Det var där Justice lämnade oss 2007.

Den första indikationen på var Justice skulle ta vid, singeln Civilization från i våras, gav en liten hint om vad som var på väg att hända men kändes ändå inte som något stort steg från debuten rent soundmässigt. När den nu är satt i sin kontext av ett fullt album faller bitarna bättre på plats. Den var helt enkelt en nödvändig brygga mellan debuten och den nya plattan.

Öppningsspåret Horsepower sätter tonen. Den är som en ouvertyr inför den lätt The Who-mässiga elektroniska rockopera som ligger framför lyssnaren. Referensen The Who ligger flera gånger nära till hands, liksom Queen, Led Zeppelin…och progressiva rockband som Emerson, Lake & Palmer och Alan Parsons Project. Det doftar helt enkelt massor av 70-tal om Audio, Video, Disco.

Kasten kan vara tvära. Som från progrocken i Canon till de tydliga lånen (stölderna?) från Led Zeppelins manglande Kashmir i det efterföljande spåret On’n’On. Och Justice vore inte Justice om inte de där tvära kasten ibland sker inom en och samma låt.

Referensfesten Audio, Video, Disco håller sig dock inte helt till 70-talet. Här finns också en hel del spår av 80-talsrock att finna. New Land bygger delvis på ett riff som en Angus Young i 80-talsversionen av AC/DC skulle ha älskat för att sedan ta en tur via new waverock à la The Cars för att sedan avlösas av skivans verkliga 80-talsfest Helix, komplett med skrikande pudelrockgitarrer. Sedan avslutas skivan av dess bästa spår, det suveränt snyggt uppbyggda titelspåret som inom loppet av sina dryga fyra minuters speltid på sätt och vis sammanfattar hela skivan.

Jag kan verkligen inte påstå att jag är besviken på Audio, Video, Disco. Det är en mjukare, snyggare och mer musikalisk platta än debuten. Men i gengäld inte lika drabbande. Det är möjligt att jag med tiden kommer att uppskatta den mer och mer men som det känns nu tror jag att jag oftare kommer att återvända till debuten än till den här skivan.

Jag avslutar med att bjuda på den (som vanligt när det gäller Justice) briljanta videon till titelspåret Audio,Video, Disco.