Merci pour la musique, Daft Punk!

Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.

Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.

Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.

Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.

Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.

I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.

Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.

Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.

Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.

Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan.  De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.

Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet.

Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondry och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours) från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta.

Resultatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt.

Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen.

Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det.

Colins bäste vän Chick är mindre bemedlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé.

Livet leker inledningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det.

Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanliga glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

Magnifik Belmondo i vildsint och smått surrealistisk filmklassiker

Jean-Paul Belmondo och regissören Philippe de Broca gjorde ett antal filmer tillsammans. Flera av dem uppbär klassikerstatus i fransktalande länder (jag har tidigare skrivit om deras samarbete Mannen från Rio (L’homme de Rio), men är mer eller mindre okända eller rent av bortglömda i Sverige.

På lördag är det exakt 40 år sedan ett av deras finaste och bästa samarbeten Le Magnifique (Leva och låtsas dö på bio i Sverige) hade premiär i Frankrike. Tidigare i år släpptes den i en finfin nyutgåva på dvd i Frankrike och på den utgåvan kan man bland annat höra regissören Michel Gondry tala sig varm för den. Och det är lätt att se varför han gör det.

Eller låt mig i stället säga såhär: det är lätt att se hur mycket det här filmen har påverkat honom när det gäller hans personliga och egensinniga sätt att göra film. Vi talar om en film som känns väldigt mycket före sin tid med sitt vildsinta, surrealistiska och utflippade bildspråk och berättande.

Le Magnifique är en bitvis just magnifik film, framförallt den första timmen bjuder på fantastisk underhållning. Det är en berättelse som sömlöst och intrikat rör sig mellan två olika handlingsplan, mellan verklighet och fantasi. Men även om regissören Philippe de Broca på ett elegant och säkert vis navigerar mellan de olika handlingsplanen får berättelsens huvudperson, författaren François Merlin allt svårare att hålla isär dem.

Le Magnifique utspelar sig nämligen dels i den förföriska värld som François bygger upp i sina framgångsrika kioskromaner om den James Bond-liknande superagenten Bob Saint-Clar, dels i den på alla sätt alldaglige Francois gråa vardag som mest består i att han sitter vid köksbordet i sin slitna lägenhet i Paris och snabbskriver sina romaner på sin gamla skrivmaskin.

Alter egot Bob Saint-Clar, som han tydligt identifierar sig med, är allt som han inte är men förtvivlat vill vara. Gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer flytande för François, inte minst eftersom han bygger de ledande figurerna i berättelserna, såväl hjältar som skurkar, på personer i sin närhet.

Bob Saint-Clars ärkefiende är till exempel bara en lätt förklädd version av förläggaren som ständigt är på François och gnatar om deadlines och Bobs kärleksintresse är en version av den vackra grannkvinna som den försynte François i hemlighet suktar efter.

Av filmens inledning att döma så vore det lätt att tro att det bara skulle röra sig om en agentfilmsparodi, men någon simpel James Bond-rip off är det sannerligen inte. Det är en smart och välskriven historia med flera meta- och intertextuella nivåer och övergångarna mellan dem präglas av synnerligen snygga och påhittiga bildlösningar. Återigen: det är lätt att se varför Michel Gondry är en av den här filmens största fans. Jag kan tänka mig att även Spike Jonze har sett den några gånger.

Men det är inte bara på det berättartekniska planet som den här filmen imponerar. Det skådespelarmässiga går heller inte av för hackor. Jean-Paul Belmondo är i sitt esse och stortrivs helt uppenbart i rollen som François/Bob Saint-Clar och Jacqueline Bisset strålar i den kvinnliga huvudrollen.

Le Magnifique är en självmedveten, ironisk och framförallt ruskigt rolig och underhållande film. Tyvärr håller den inte riktigt samma höga nivå hela vägen. Att den tappar lite i fokus och fart och spretar en aning under den andra halvan kan möjligtvis bero på att manusarbetet kantades av osämja.

Komediveteranen Francis Veber som skrev originalmanuset var inte alls överens med regissören Philippe de Broca när det gällde hur den kvinnliga huvudkaraktären skulle utvecklas. Bråken ledde till Francis Veber lämnade projektet och in för att skriva om manuset kom istället Jean-Paul Rappeneau. Francis Veber blev så missnöjd när han fick se den färdiga filmen att han krävde att hans namn skulle tas bort från filmen. Det fick till följd att det faktiskt inte ges någon manuscredit överhuvudtaget, vare sig i för- eller eftertexterna.

Le Magnifique innehåller flera klassiska scener och den har en solklar plats i den franska populärkulturhistorien. Till exempel kan det nämnas att den franske discjockeyn och artisten Christophe Le Friant tog sitt artistnamn Bob Sinclar som en hyllning till filmen. För en svensk publik är Bob Sinclar förmodligen mest känd för hitsingeln Love Generation från 2005.

Årets mest missvisande titel?

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Blå, blå känslor

Den film som jag längtar kanske allra mest av allt efter att få se just nu är La Vie d’Adèle: chapitres 1 et 2 av Abdellatif Kechiche, den film som vann Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes. Den goda nyheten är att den kommer att få svensk biodistribution, den dåliga att det kommer att dröja ett tag till.

Som det ser ut nu kommer den att få svensk premiär den 22 november. Men den som väntar på något gott, som det ju brukar heta. För något gott lär det vara, det kan man med fog anta. Dels för att Guldpalmen är en mycket säkrare garant för kvalitet än exempelvis en Oscar för bästa film, dels för att Abdellatif Kechiche är en så intressant och bra regissör.

Och kanske framförallt: för att den grafiska roman som den är baserad på, Le bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från 2010, är så bra. Den finns ännu inte utgiven på svenska, men väl översatt till engelska för den som känner sig osäker på att läsa den på franska. Och jag håller tummarna för att den ska komma i en svensk översättning också eftersom den verkligen är värd att få nå ut till så många läsare som det bara är möjligt.

Le bleu est une couleur chaude är en fin och gripande berättelse om Clém, en tonårig flicka i norra Frankrike vars liv vänds upp och ner då hon en dag på stan ser en några år äldre tjej med blått hår som håller om en annan tjej. Någonting väcks där och då inom Clém som sedan inte riktigt kan släppa tanken på den där mystiska tjejen. När Emma sedan en kväll följer med sin homosexuelle vän Valentin på krogen och ännu en gång träffar på tjejen med det blå håret och den här gången dessutom får möjligheten att prata med henne börjar Clém att inse saker nya saker om sig själv.

Hon börjar förstå att hon känner starkt för Emma, som den andra tjejen visar sig heta. Trots att Emma har en synnerligen svartsjuk flickvän börjar Emma och Clém att umgås och sakta närma sig varandra. Den där skira och vackra förälskelseprocessen är mycket finstämt skildrad och tonsäkert fångad av Julie Maroh, men det är samtidigt heller ingen helt och hållet rosaskimrande historia. Cléms inre ambivalens inför hela situationen och den omvärdering av sin egen sexualitet som naturligtvis kan vara omvälvande nog för en flicka i de yngre tonåren kompliceras ytterligare av den yttre pressen från skolkamraterna, föräldrarna och de övergripande konservativa värderingarna i det franska samhället.

Boken utspelas vid mitten av 90-talet men om någon skulle tveka på vilken relevans den har i dag så är det bara att titta på den infekterade debatt som den nyligen införda lagen om samkönade äktenskap har skapat (och fortfarande skapar) i Frankrike. Frågan är så känslig att valet av La Vie d’Adèle som vinnare av Guldpalmen har blivit omdiskuterat och kontroversiellt i Frankrike. Vissa kritiker till lagen om samkönade äktenskap har till och med spekulerat i att valet i själva verket var ett beställningsverk från det franska kulturministeriet och därför, utan att ens ha sett filmen, fördömt den.

Det är lätt att se att just Abellatif Kechiche velat göra film av den här berättelsen. Hans hyperrealistiska, avskalade och samhällsengagerade blick och sätt att filma borde passa den alldeles utmärkt. Julie Marohs blandning av romantik och samhällskritik känns som klippt och skuren för Abdellatif Kechiche. Samtidigt som jag kan tänka mig att den också skulle ha passat Michel Gondry. Det finns något i Julie Marohs bilder och framförallt hennes effektfulla användande av färgen blå (främst i form av Emmas hår) som får mig att tänka på mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag ser lite av samma halsbrytande genremixning mellan hjärtskärande vacker romantik och djup melankoli i de båda verken.

Det tog Julie Maroh fem år att färdigställa Le bleu est une couleur chaude och det märks att det är en berättelse som betyder väldigt mycket för henne. Hur mycket av henne själv som finns i berättelsen ska jag låta vara osagt men det finns en del gemensamma beröringspunkter. Hon är inte odelat positiv till filmatiseringen (men vilken författare är å andra sidan det?).

Vissa har försökt avfärda hennes kritik som ett uttryck för besvikelse över att Abdellatif Kechiche inte nämnde henne i sitt tacktal efter att ha mottagit Guldpalmen, men det är att kraftigt förminska henne. Hennes tydligt formulerade kritik riktar sig främst mot filmens, enligt rapporterna, långa och explicita sexscener. I hennes ögon är de djupt problematiska och inte trovärdiga. Hon har också uttryckt besvikelse över att inte på något vis ha blivit involverad i filmatiseringsprocessen.

Julie Marohs kritik till trots. Jag ser fortfarande väldigt mycket fram emot att se filmen. Med ett så bra grundmaterial som hon själv tagit fram i form av sin grafiska roman i händerna på en så duktig regissör som Abdellatif Kechiche kan resultatet inte gärna bli dåligt. Även om vissa enskildheter naturligtvis kan halta. Att filmen dessutom är tre timmar lång, vilket är väldigt mycket med tanke på att Julie Marohs grafiska roman är på drygt 180 sidor, ökar självklart risken för att vissa delar kanske inte känns helt nödvändiga. Men det resonemanget får jag i så fall återkomma till när jag har sett filmen. När det gäller Le bleu est une couleur chaude har jag absolut inget att invända. Läs den du också!