Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

En av årets bästa skivor

Jag är helt fast i den här skivan. Vid varje genomlyssning framträder nya nyanser, skikt och detaljer, det är rent trollbindande lyssning. Skivan i fråga är den franska duon Brigittes debutplatta ”Et vous, tu m’aimes?” som släpptes för några veckor sedan.

Redan i titeln kan man finna spår av vad det är som gör duons musik så spännande och fascinerande. Det dubbla tilltalet, valet av både du- och ni-form i samma mening, är signifikativt. I Brigittes musik ryms både formalitet och det familjära, komplexitet och lättillgänglighet. Det kränger och svänger, inte sällan inom ramen för en enda låt.

I Brigittes musikaliska värld är långt ifrån alltid allt vad det inledningsvis ser ut att vara. Inte så konstigt kanske när det gäller en duo som tagit sitt namn som en hyllning till tre, på mycket olika sätt, kända franska ”Brigittor”: Bardot, Fontaine och Lahaie.

Bardot och Fontaine behöver knappast någon närmare presentation, men Lahaie är en i sammanhanget överraskande referens. På senare år har hon bland annat arbetat som programledare på radio, men allra mest känd (ö)känd är hon som den stora stjärna i en serie franska hårdporrfilmer från genrens guldålder på 70- och de tidiga 80-talen.

Duon Brigitte bildades 2008 och består av de två parisiskorna Aurélie Maggiori och Sylvie Hoarau. Båda hade nått hyfsat framgång på eget håll tidigare – Aurélie under namnet Mayane Delem och Sylvie som sångare i bandet Vandetta – men när man lyssnar på den musik de nu gör tillsammans känns det verkligen som det är i det här samarbetet de till slut har hittat rätt.

Brigitte är ett på många sätt högst konceptuellt projekt. De har en synnerligen väl uttänkt image och är mycket måna om hur de presenteras i media. I intervjuer pratar de inte sällan om Brigitte i tredje person, som en egen individ med tydliga personliga egenskaper. Som om deras gemensamma egenskaper och erfarenheter smält samman i en och samma kvinna. Det kan låta pretentiöst och är såklart i viss utsträckning det. Men det blir aldrig överpretentiöst.

Brigitte bildades, enligt sin omsorgsfullt utformade egna biografi, i de smått mytomspunna Maraiskvarteren i Paris. Det kan naturligtvis vara helt sant, men känns samtidigt som en tänkbar efterkonstruktion i imageskapande syfte. Det är klart att det låter bra att en duo med så tydlig retrochicprofil som Brigitte bildes just i Marais – samlingsplatsen framför andra för den franska huvudstadens ”bobos”.

Fast samtidigt är det kanske lite orättvist att bunta ihop Brigitte med les bourgeois bohèmes eftersom de samtidigt har tagit en hel del intryck av förortens hip hop i sin musik. Ta bara det faktum att ett av duons första projekt var att göra en cover av den kontroversiella hip hop-duon Suprême NTM:s ”Ma Benz”!

I duons version av ”Ma Benz”, som finns med på albumet, ryms en hel del av vad Brigitte handlar om. Här har den tämligen typiskt grabbiga, på gränsen till misogyna, raplåten blivit till en sensuell och suggestiv midnattsballad. Den här leken med könsroller, stereotyper och fördomar återkommer ofta i Brigittes låtar (och musikvideor – leta upp videon till ”Battez-Vous” på You Tube om du vill ha ett konkret exempel).

Texterna pendlar mellan allvar och humor och ordlekar är ett ofta återkommande stilgrepp. Musikaliskt sett är det rena smältdegeln av influenser. Folkrock, soul, disco, gospel och visa trängs me varandra. Och som jag har varit inne på tidigare sker stilbytena inte sällan under en och samma låt.

”Et vous, tu m’aimes?” är en mycket spännande skiva som ständigt tycks ha nya överraskningar att bjuda på. Trots att det spretar rejält, inte en låt är lik den andra, är det en imponerande helhet till skiva som med fördel lyssnas på i ett svep. Men det finns såklart låtar som jag är extra förtjust i. ”Coeur de chewing gum” som låter som ett gammal Francoise Hardy-klassiker körd genom ett Motown-filter innan den till slut övergår i vaggvisa, den i harmonierna Abba-doftande discorockdängan ”Oh La La”, den humoristiska gospelhymnen ”Jesus Sex Symbol” och den tidigare nämnda ”Ma benz” är mina favoriter. Just nu är säkrast att tillägga. Som sagt det här är en skiva som växer och bjuder på nya överraskningar för varje genomlyssning.

Infallsrikedomen, spelglädjen och stilsäkerheten är tre starka egenskaper som gör ”Et vous, tu m’aimes?” till en skiva som jag är övertygad kommer att kvarstå som en av årets främsta när det ska summeras. Den kanske allra viktigaste faktorn, den som i slutändan håller samman de sinsemellan så olika enheterna, är dock duons fantastiska känsla för melodier. Sedan skadar det såklart heller inte att Aurélies och Sylvies röster fungerar fantastiskt bra ihop.