Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.
Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.
Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.
Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.
Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.
Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.
I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.
Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.
Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.
Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.
Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.
Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan. De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.
Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!
BleuBlancRouge 