RSS Flöde

Etikettarkiv: skivtips

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

Postat den

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Postat den

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Postat den

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Postat den

Daft Punk stay at no1

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

En kalifornisk solnedgång genom ett franskt filter

Det är naturligtvis inget ovanligt att franska musiker tittar utanför landets gränser för att finna inspiration och låter sig influeras av det de ser och hör men det är få grupper som i samma utsträckning som Superbus så genomgående och tydligt under hela sin karriär blickat så längtanfullt västerut mot Nordamerika – man samtidigt också lyckats behålla sin franska särprägel. Med sitt nysläppta album, bandets femte fullängsalbum, Sunset har de verkligen fått leva ut sin amerikanska dröm. Skivan är inspelad i Los Angeles, med amerikansk producent, och det märks på alla sätt. Inte minst textmässigt. Rent tematiskt är det en väldigt anglosaxisk skiva. Men ändå med en tydlig fransk touch.

Superbus är vad man får kalla för Frankrikes svar på No Doubt. Jämförelsen är inte tagen ur luften. Superbus uppstod efter det att sångerskan, den huvudsakliga låtskriverskan och den tydligast lysande stjärnan i bandet Jennyfer Ayache återvänt hem till Frankrike efter att mot slutet av 90-talet ha tillbringat en tid i USA för att lära sig engelska och där upptäkt band som Sublime och just No Doubt och ville starta ett band i samma anda som sina nya favoriter. Jennyfer Ayache, som skulle kunna beskrivas som en hybrid mellan No Doubt-sångerskan Gwen Stefani och Texas-sångerskan Sharleen Spiteri, samlade ihop ett band av likasinnade och satte igång. Debutplattan Aéromusical släpptes 2001, men det riktiga genombrottet dröjde till bandets andra skiva Pop’n’Gum från 2004.

Precis som i fallet med förebilderna No Doubt räds sannerligen inte Superbus att hoppa mellan stilarna i sin musik. Nya skivan Sunset är sannerligen inget undantag. Här trängs eleganta 80-talistiska synthmattor med tunga grungeiga gittarriff, skapunk, rockabilly och svulstig amerikansk 90-talspop – hela tiden dock med tydliga melodier och harmonier i fokus. No Doubts- ande svävar fortfarande tydligt över Superbus musik men en nästan lika tydlig influens den här gången är 90-talsbandet Garbage. Låtar som nya singeln À la chaîne och Get Real hade defintivt inte skämts för sig på Garbages lysande och semiklassiska självbetitlade debutalbum från 1995. À la chaîne är i mitt tycke för övrigt en av bandets finaste stunder hittills. Musikalikt sett rör den sig som sagt i 90-talslandskap men den välfunna texten kring vad internet har gjort (ställt till det) med mänsklig kommunikation känns väldigt 2012. Just mötet mellan brännande aktuella teman i texterna och mer nostalgiska musikaliska arrangemang är vanligt förkommande hos Superbus. Men de kan förtrolla mig med renodlad nostalgi också. Som i 80-talsåterblicken Whisper. En låt som handlar om och är en kärleksförklaring till de klassiska skräckfilmer som jag under årtiondet i fråga växte upp med och älskade sönder och samman kan liksom inte bli dålig. Har man som i detta fall dessutom med ett inspirerat solo av gästande Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora så är så att säga saken klar. Om det till äventyrs skulle behövas någon extra bevisföring beträffande den här låtens storhet så kan jag nämna att Jennyfer Ayache rimmar Freddy Kreuger med peur. Case closed!

Men varken Whisper eller À la chaîne är min absoluta favoritlåt på Sunset. Det är inledningsspåret, och tillika förstasingeln, All Alone. Det är en låt som har hållit mig i ett järngrepp sedan den släpptes i maj i år. Den gör mig som förhäxad på ett rent känslomässigt plan. Som vanligt så är det lite svårt att sätta ord på en känsla, men den får mig att tänka på en av förra årets i mitt tycka allra bästa filmer, Nicolas Winding Refns Drive. Faktum är att jag ofta ser bilder ur denna film i mitt huvud när jag hör låten. Det är något med den där oemoståndliga melankolin och den stilrena och eleganta 80-talsestetiken i Drive och All Alone som passar så perfekt med varandra. Det är något med textraderna ”dans un irrésistible chagrin – la nuit pèse lourd sur L.A.” precis i inledningen av låten som automatiskt för in mina tankar på filmen – och som får mig att misstänka att mina associationer inte är helt fel, att Jennyfer Ayache minsann har sett Drive och låtit sig inpsireras av den. Oavsett vilket så är det i mitt tycke en fantastisk låt. Har du inte koll på Superbus sedan förr så är mitt råd till dig att bekanta dig med detta intressanta band. All Alone är ett utmärkt ställe att börja på.

Ils sont de retour

Bäva månde det franska etablissemanget. I få länder, om ens något, är avståndet mellan makthavare och utövarna av vad som ofta av etablissemanget ofta betraktas (avfärdas?) som ungdomskultur som i just Frankrike. Det gäller i synnerhet om de flesta av utövarna återfinns inom etniska minoriteter och i betongförorten. Följaktligen har ofta rapmusiken väckt etablissemangets ilska. Inte blir situationen bättre av att Frankrike har en synnerligen livfull och ofta politisk rapscen.

Kollissionen mellan rappare och makthavare har emellanåt blivit kraftig. Och det är inte sällan representanter för den yppersta makteliten som har reagerat och uttryckt sig i synnerligen starka ordalag. En viss Nicolas Sarkozy har ofta varit den som lett attacken. Några gånger har till och med rappare och deras provokativa texter blivit rättssak.

Den här veckan släpper två av de senaste tio årens mest provokativa, omtalade och omdiskuterade rapakter nya album: gruppen Sniper och artisten Orelsan. Bäva månde, som sagt, etablissemanget.

När Sniper för några år sedan ställdes inför rätta (och sedermera friades) för texten till sin samhällskritiska låt La France kallade den dåvarande inrikesministern Sarkozy dem för ”slynglar som drar skam över Frankrike”. Något år tidigare hade Sniper blivit föremål för intensiva diskussioner, då för låten Jeteur de pierres som är ett inlägg i Israel-Palestinakonflikten. Låten anklagades för att vara antisemitisk.

Nu har det varit tyst kring Sniper i några år och när gruppen nu återförenas är det som en duo. Kvar är Tunisiano och Aketo. Blacko har valt att permanent lämna gruppen för att helt ägna sig åt sin solokarriär. Även om Tunisiano och Aketo har försökt att fylla tomrummet efter Blacko med en imponerande uppställning av prominenta gästartister är det tydligt att den tidigare medlemmen saknas.

Blacko tillförde med sin dragning åt ragga och dancehall dimensioner i Snipers musik som gjorde gruppens album (i synnerhet den klassiska debuten De rire aux larmes från 2001) till omistliga delar av den franska hip hop-historien. Den nya skivan A toute épreuve är förvisso bra men likafullt ett mer ordinärt och traditionellt rapalbum.

Vissa saker är dock intakta. Tunisiano har med sin karaktäristiska röst ett av rapfrankrikes bästa och mest intressanta flow och gruppens texter har alltjämt massor att säga om tillståndet i världen. Texterna är vassa och vibrerar alltjämt av ilska. Med tanke på det fortsatt synnerligen samhällskritiska perspektivet kommer texterna säkerligen att även den här gången uppröra etablissemanget, även om Snipers sätt att i sina texter hela tiden ställa sig på de svagas sida borde vara tämligen okontroversiellt.

Höjdpunkter på A toute épreuve är Arabia (som tar upp den arabiska våren), singeln Fadela, J’te parle (ett samarbete med Soprano, en annan av Frankrikes mest intressanta rapröster) och Blood Diamondz (som gör upp med västvärldens postkoloniala utnyttjande av Afrika). Sniper bjuder som vanligt på en blandning av medryckande melodier som fastnar och engagerade texter som får lyssnaren att tänka till. A toute épreuve är kanske ingen framtida klassiker men ett mycket bra hip hop-album. Det räcker långt.

När det gäller Orelsans nya platta Le chant des sirènes ber jag att få återkomma, den har jag inte lyssnat in mig på tillräckligt än.

En kärleksförklaring

Postat den

I dag tänkte jag skriva om ett av de album som jag har lyssnat på allra flest gånger de senaste åren. Det är ett album som jag har flera speciellt trevliga minnen kopplade till. Det släpptes i februari 2007, mitt under en intensivkurs i franska i Aix-en-Provence som jag hade haft den stora turen och förmånen att få ett stipendium för att delta i. Det var en tuff kurs och jag brukade använda just detta album som dagens bloggtext ska handla om som avkoppling efter de långa och krävande studiedagarna.

Jag lyssnade så mycket på den skivan att den för alltid har blivit soundtracket till Aix-en-Provence, en stad som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, för mig. Under den efterföljande turnén senare samma år, en smått magisk oktoberkväll på Forest National i Bryssel, kom nästa häftiga upplevelse förknippad med detta album. Då fick jag mig ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Albumet i fråga: Totem av Zazie, eller Isabelle Marie Anne de Truchis de Varennes som hon en gång döptes till. Smeknamnet Zazie, naturligtvis hämtat från Raymond Queneaus klassiska 50-talsroman Zazie dans le Métro, fick hon redan i ung ålder och det behöll hon som artistnamn.

Hon växte upp i ett konstnärligt hem, mamman var musiklärare och pappan arkitekt, och började tidigt att uttrycka sig i ord och musik, men det var i en helt annan bransch hon först nådde berömmelse – som fotomodell. Modellkarriären varade i tio år, men sedan blev lockelsen från musiken allt för stark.

Albumdebuten skedde 1992 med Je, tu, ils och även om det inte blev någon dundersuccé direkt, blev det tillräckligt framgångsrikt för att skivbolaget skulle skriva ett längre kontrakt med henne. Och på den vägen är det. Självklart hjälpte det att hon 1993 fick priset som bästa nya kvinnliga popartist vid Victoires de la musique, den franska motsvarigheten till Grammisgalan.

Zazies texter, som hon redan från början nästan uteslutande har skrivit helt själv, är ofta väldigt fyndiga saker, fyllda av homofoner (på den fronten är ju det franska språket rena guldgruvan, allitterationer och dubbla meningar. Hennes texter har med tiden gått från att vara rena ordlekar till att samtidigt ta upp allvarliga ämnen och hon har också blivit alltmer personlig i sitt uttryckssätt.

I motsats till vissa andra före detta modeller som blivit artister (den franska musikhistorien innehåller flera sådana) har Zazie hållit på sin konstnärliga integritet och hela tiden ökat sitt renommé. Till skillnad från exempelvis Carla Bruni som efter att ha slagit många med häpnad med sina melankoliska och fint utmejslade små melodier på det hyllade debutalbumet Quelqu’un m’a dit mer eller mindre i ett huj kastade all sin trovärdighet och sitt musikaliska anseende överbord genom att gifta sig med en viss herr Sarkozy. Lagom till sitt andra album befann hon sig plötsligt på samma artistiska trovärdighetsnivå som prinsessan Stéphanie av Monaco – och skivan blev mycket riktigt en försäljningsmässig flopp.

Zazie var ingen ny bekantskap för mig när Totem släpptes, men det var med det albumet hon positionerade sig som en av mina absoluta favoritartister. Jag upptäckte henne ungefär samtidigt som den stora breda franska massan, det vill säga i och med albumet La Zizanie som släpptes i oktober 2001. Efter att ha hört låten Rue de la paix var jag fast. Det efterföljande albumet Rodéo från 2004 befäste mitt intryck av henne som en synnerligen spännande artist, så jag hade så att säga henne under uppsikt och visste att hennes nya album skulle släppas under min vistelse i Aix-en-Provence.

Det var med spänning och förväntan jag efter avverkad skoldag jag knatade iväg till den lilla skivaffären i staden och sedan lade mig till rätta i sängen på hotellrummet, hakade på mig hörlurarna och tryckte på play på den portabla cd-spelaren. Det nästan osannolikt catchiga öppningsspåret Des rails hade jag redan hört eftersom det var det första singelsläppet från skivan så att det skulle börja bra var ingen överraskning, men det som sedan följde närmast knockade mig.

Vilka låtar! Och vilken variation! Från den majestätiskt uppbyggda Je suis un homme, via den känsliga Paulo Nutini-duetten Duo och de undersköna melodierna i 60-talsinfluerade Flower Power till den självreflekterande och intensiva J’étais là i vilken hon funderade över sitt eget och andra artisters sociala och politiska ansvar. Totem innehåller också hennes kanske allra mest personliga komposition: den innerliga L’ange blessé som handlar om hennes uppbrott från ett långt förhållande.

Att lyssna minst ett varv på Totem blev en återkommande kvällsritual under min vistelse i Aix-en-Provence. Och så kom då den där konsertkvällen i Bryssel. Mitt livs första konsert med en franskspråkig artist och en bättre premiär kunde jag knappast ha önskat mig. De på förhand mycket högt uppskruvade förväntningarna inte bara infriades utan överträffades. Zazie och hennes drivna band gav låtarna från Totem – och ett pärlband av hennes tidigare hits – nya dimensioner. Där och då säkrade Zazie för alltid en plats i mitt hjärta. Jag kommer garanterat att skriva en hel del mer om hennes musik här på bloggen. För nu avrundar jag dock med en länk till den fantastiska videon till Je suis un homme, regisserad av skådespelaren och regissören Yvan Attal.

http://youtu.be/anp4zcjFrAE

En t’attendant

Postat den

en t'attandant

Ingen ska komma och försöka övertyga mig om att världen är rättvis. Missförstå mig rätt, det ligger inte en massa bitterhet bakom orden, men det är helt uppenbart att en del människor tycks ha fått om inte allt så väldigt mycket.

Som Mélanie Laurent, till exempel. Hon är vacker, talangfull och framgångsrik. Hon ger helt enkelt intrycket av att vara allmänt lyckad. Mest känd är hon så klart som skådespelerska. För den stora, breda massan är hon förmodligen mest känd för sin roll som Shosanna Dreyfus i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, men redan innan dess var hon en firad stjärna i den frankfona världen efter flera uppmärksammade och hyllade insatser på den vita duken.

När hon sedan gav sig på att regissera också blev det naturligtvis också bra. Hon skrev och regisserade kortfilmen De moins en moins som visades inom tävlan i Cannes 2008 och Mélanie stod också bakom A ses pieds, den bästa filmen i X-Femmes-projektet – en serie feministiska erotiska kortfilmer, alla skrivna och regisserade av kvinnor, som premiärvisades på franska Canal+ i december 2008.

Nu har Mélanie gett sig på att förverkliga en dröm hon burit på sedan hon var 14. En dröm om att bli sångerska. Hennes första album ”En t’attendant” nådde de franska skivdiskarna i början av maj månad i år och den är -såklart – utmärkt. Förvisso inte fantastisk som vissa av hennes skådespelarinsatser, men utmärkt. Och bitvis riktigt, riktigt bra.

För att understryka hennes multibegåvning så har hon, i motsats till vissa andra sjungande skådespelerskor (och skådespelare, för den delen), naturligtvis skrivit låtarna själv. Som sagt, vissa tycks ha fått allt.

Det ligger som sagt ingen bitterhet bakom mitt konstaterande av detta, men kanske är det just bitterhet som ligger bakom en del av mottagandet av skivan i hemlandet. Den har nämligen inte alls blivit den framgång den förtjänar att bli – och som den förväntats bli.

Mottagandet av skivan har i på sina håll varit syrligt och i vissa fall direkt elakt. Mélanie var till exempel nyligen inblandad i en rejäl kontrovers med France Inter. Hon tvingades på grund av sjukdom ställa in en planerad intervju och en av programledarna svarade med att offentligt, på bästa sändningstid, håna henne.

Det kanske finns lite jante i fransmännen också? Vissa tycks i alla fall inte kunna acceptera att det går för bra för en annan person. Framförallt om det rör sig om en kvinna. Efter att Mélanie gick i svarsmål var under alla omständigheter diskussionerna igång – och kontroversen ett faktum.

En t’attendant består av tio låtar, inramade av två fantastiskt vackra, instrumentala pianostycken. Om det är till tröst för alla de som tycker att Mélanie kanske är lite för lyckad vet jag inte, men helt klart är att det vilar ett sorgset stråk över hela skivan. De fint utmejslade melodierna går i moll och texterna rör bland annat ämnen som uppbrott och ensamhet. Men likafullt utstrålar skivan hela tiden värme.

Emellanåt, framförallt i sina mest avskalade stunder, påminner Mélanies ordrika kompositioner om Carla Brunis finfina album Quelqu’un m’a dit. Andra stunder känns det mer som något av Charlotte Gainsbourg. Hela tiden dock med tydligt doft av den anglosaxiska kultursfären, vilket inte är så märkligt eftersom den irländske artisten Damien Rice och Joel Shearer från Los Angeles-bandet Pedestrian delar på producentskapet och har varit med och skrivit låtarna. Damien Rice medverkar dessutom som duettpartner på två av låtarna – märkligt nog är de just de två som särskiljer sig som skivans minst lyckade.

Bäst är i mitt tycke titelspåret. En atmosfärrik sak som inleds försiktigt, men som stadigt byggs på mot en överraskande kraftig final.  En annan låt som jag är mycket förtjust i är Kiss. Att jag har fastnat extra mycket för just de två låtarna beror säkerligen till stor del på att de påminner mig om ett av mina absoluta favoritband på senare år: kanadensiska Arcade Fire.

Jag vill gärna också lyfta fram låtarna Insomnie och Je connais. Den senare ett av skivans mest stillsamma spår.

En t’attendant är en varierad skiva. Möjligtvis kan man anmärka på att det är lite väl lätt att peka på influenserna och att göra jämförelser med andra artister: att Mélanies eget uttryck inte riktigt är fullt utvecklat än. Men det är en synnerligen lovande debut och får hon fortsätta att jobba fram ett mer personligt tilltal i sin musik, ja då ser jag inget som hindrar att hon kommer att kunna uträtta storverk på skiva – precis som hon redan gjort på film. Återigen: det tycks som att hon fått allt.

Här är en länk till videon till låten En t’attandant

http://www.youtube.com/watch?v=Zwb8hXlUE1E

Je suis qu’un soul man

Postat den

Ben l'oncle soul

Jag sitter här på en buss på färd mot Göteborg där Hagabion idag kickar igång sin franska filmhelg med att förhandsvisa François Ozons Potiche. Ska bli spännande att se den.

Som så många gånger förr det senaste året när det är soligt och vackert väder ute väljer jag att lyssna på den unge (28 i år) franske Motownfanatikern Ben l’oncle souls självbetitlade debutskiva från i fjol. Faktum är att det på tre dagars när är exakt ett år sedan den släpptes.

Det här med Motownnostalgi är inget okänt fenomen. Den mer namnkunnige amerikanske soulmusikern Raphael Saadiq har sitt eget projekt där han med sina nyskrivna låtar jobbar sig genom soul- och funkmusikens historia. Lyssna gärna på den månadsgamla plattan Stone Rollin’.

Frågan är dock om inte den Tours-bördige Benjamin Duterde, som Ben l’oncle souls riktiga namn lyder, slår Saadiq på fingrarna. Jag tycker i alla fall det. Han nådde uppmärksamhet för första gången genom att göra Motownifierade covers av kända rocklåtar, vilka gavs ut på en ep med namnet Soul Wash.

Det enda av spåren från den som fick hänga med till debutalbumet är den fantastiska tolkning av White Stripes Seven Nation Army som inleder detsamma. För övrigt är det nyskrivna låtar på både engelska och franska som gäller. Nyskrivna låtar i gammal stil, vill säga.

För mig som delar kärleken till det 50- och 60-talens Motownsound med artisten i fråga är det en härlig skiva att lyssna på. Ett lyckopiller som jag ständigt återkommer till. Inte minst, som sagt, när det är vackert väder. Det är en skiva full av varm, somrig och kärleksfullt livsbejakande musik och han sjunger med sin stämma någonstans mellan Stevie Wonder och Ray Charles med övertygande inlevelse.

Lika övertygande på engelska som franska. Det går såklart att invända att det är föga nyskapande att ägna sig åt att återskapa svunna tiders redan välkända sound, men vad spelar originalitet för roll när det är så här bra? Samtidigt kan jag också lockas av tanken på vad han hade kunnat göra med ett mer modernt material och sound. Men det kommer nog det också, tids nog.

För tillfället är jag mer än nöjd med hans musik som den är. Jag säger som Ben l’oncle soul sjunger i albumets andra låt, programförklaringen Soul Man: ”Je suis qu’un Soulman”. Det räcker gott i det här fallet.

En av årets bästa skivor

Postat den

Jag är helt fast i den här skivan. Vid varje genomlyssning framträder nya nyanser, skikt och detaljer, det är rent trollbindande lyssning. Skivan i fråga är den franska duon Brigittes debutplatta ”Et vous, tu m’aimes?” som släpptes för några veckor sedan.

Redan i titeln kan man finna spår av vad det är som gör duons musik så spännande och fascinerande. Det dubbla tilltalet, valet av både du- och ni-form i samma mening, är signifikativt. I Brigittes musik ryms både formalitet och det familjära, komplexitet och lättillgänglighet. Det kränger och svänger, inte sällan inom ramen för en enda låt.

I Brigittes musikaliska värld är långt ifrån alltid allt vad det inledningsvis ser ut att vara. Inte så konstigt kanske när det gäller en duo som tagit sitt namn som en hyllning till tre, på mycket olika sätt, kända franska ”Brigittor”: Bardot, Fontaine och Lahaie.

Bardot och Fontaine behöver knappast någon närmare presentation, men Lahaie är en i sammanhanget överraskande referens. På senare år har hon bland annat arbetat som programledare på radio, men allra mest känd (ö)känd är hon som den stora stjärna i en serie franska hårdporrfilmer från genrens guldålder på 70- och de tidiga 80-talen.

Duon Brigitte bildades 2008 och består av de två parisiskorna Aurélie Maggiori och Sylvie Hoarau. Båda hade nått hyfsat framgång på eget håll tidigare – Aurélie under namnet Mayane Delem och Sylvie som sångare i bandet Vandetta – men när man lyssnar på den musik de nu gör tillsammans känns det verkligen som det är i det här samarbetet de till slut har hittat rätt.

Brigitte är ett på många sätt högst konceptuellt projekt. De har en synnerligen väl uttänkt image och är mycket måna om hur de presenteras i media. I intervjuer pratar de inte sällan om Brigitte i tredje person, som en egen individ med tydliga personliga egenskaper. Som om deras gemensamma egenskaper och erfarenheter smält samman i en och samma kvinna. Det kan låta pretentiöst och är såklart i viss utsträckning det. Men det blir aldrig överpretentiöst.

Brigitte bildades, enligt sin omsorgsfullt utformade egna biografi, i de smått mytomspunna Maraiskvarteren i Paris. Det kan naturligtvis vara helt sant, men känns samtidigt som en tänkbar efterkonstruktion i imageskapande syfte. Det är klart att det låter bra att en duo med så tydlig retrochicprofil som Brigitte bildes just i Marais – samlingsplatsen framför andra för den franska huvudstadens ”bobos”.

Fast samtidigt är det kanske lite orättvist att bunta ihop Brigitte med les bourgeois bohèmes eftersom de samtidigt har tagit en hel del intryck av förortens hip hop i sin musik. Ta bara det faktum att ett av duons första projekt var att göra en cover av den kontroversiella hip hop-duon Suprême NTM:s ”Ma Benz”!

I duons version av ”Ma Benz”, som finns med på albumet, ryms en hel del av vad Brigitte handlar om. Här har den tämligen typiskt grabbiga, på gränsen till misogyna, raplåten blivit till en sensuell och suggestiv midnattsballad. Den här leken med könsroller, stereotyper och fördomar återkommer ofta i Brigittes låtar (och musikvideor – leta upp videon till ”Battez-Vous” på You Tube om du vill ha ett konkret exempel).

Texterna pendlar mellan allvar och humor och ordlekar är ett ofta återkommande stilgrepp. Musikaliskt sett är det rena smältdegeln av influenser. Folkrock, soul, disco, gospel och visa trängs me varandra. Och som jag har varit inne på tidigare sker stilbytena inte sällan under en och samma låt.

”Et vous, tu m’aimes?” är en mycket spännande skiva som ständigt tycks ha nya överraskningar att bjuda på. Trots att det spretar rejält, inte en låt är lik den andra, är det en imponerande helhet till skiva som med fördel lyssnas på i ett svep. Men det finns såklart låtar som jag är extra förtjust i. ”Coeur de chewing gum” som låter som ett gammal Francoise Hardy-klassiker körd genom ett Motown-filter innan den till slut övergår i vaggvisa, den i harmonierna Abba-doftande discorockdängan ”Oh La La”, den humoristiska gospelhymnen ”Jesus Sex Symbol” och den tidigare nämnda ”Ma benz” är mina favoriter. Just nu är säkrast att tillägga. Som sagt det här är en skiva som växer och bjuder på nya överraskningar för varje genomlyssning.

Infallsrikedomen, spelglädjen och stilsäkerheten är tre starka egenskaper som gör ”Et vous, tu m’aimes?” till en skiva som jag är övertygad kommer att kvarstå som en av årets främsta när det ska summeras. Den kanske allra viktigaste faktorn, den som i slutändan håller samman de sinsemellan så olika enheterna, är dock duons fantastiska känsla för melodier. Sedan skadar det såklart heller inte att Aurélies och Sylvies röster fungerar fantastiskt bra ihop.