Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

Emerson, Lake & Justice?

Debutfullängdaren från 2007 golvade mig fullständigt och jag har återkommit till den gång på gång sedan dess närhelst jag behöver en energikick. Inte undra på att mina förväntningar var högt uppskruvade inför den uppföljare som nu fyra år senare har landat på skivaffärernas diskar, såväl de digitala som de gammaldags analoga som finns kvar.

Audio, Video, Disco är namnet på visionärerna Gaspard Augé och Xavier de Rosnay i Justice nya skapelse, en skiva som inte bara jag har sett fram emot med stor spänning. Det är kanske den internationellt sett mest emotsedda franska skivan sedan en annan duo inom den elektroniska musiken för tio år sedan skulle följa upp en annan banbrytande och hajpad debutskiva. Jag pratar naturligtvis om Daft Punk och parallellerna mellan Daft Punk och Justice går längre än så.

Precis som Daft Punk gjorde då tar Justice inte den enkla vägen och bara gör en ny skiva i samma stil som debuten. Och precis som Daft Punk då hittar Justice nu sin utveckling och sitt framåtskridande genom att blicka bakåt i musikhistorien.

Debutplattan var med sina aggressiva och kaosartade beats urban, som ett soundtrack från förortsbetongen nu och då. Det var musik som krängde och bultade. Singeln Stress med sin kontroversiella Romain Gavras-regisserade video var som en signaturmelodi över vad det handlade om och signifikativ för skivan. Även om den största hitten var den mer melodiösa och mjuka D.A.N.C.E, även den ackompanjerad av en lysande video. Det var där Justice lämnade oss 2007.

Den första indikationen på var Justice skulle ta vid, singeln Civilization från i våras, gav en liten hint om vad som var på väg att hända men kändes ändå inte som något stort steg från debuten rent soundmässigt. När den nu är satt i sin kontext av ett fullt album faller bitarna bättre på plats. Den var helt enkelt en nödvändig brygga mellan debuten och den nya plattan.

Öppningsspåret Horsepower sätter tonen. Den är som en ouvertyr inför den lätt The Who-mässiga elektroniska rockopera som ligger framför lyssnaren. Referensen The Who ligger flera gånger nära till hands, liksom Queen, Led Zeppelin…och progressiva rockband som Emerson, Lake & Palmer och Alan Parsons Project. Det doftar helt enkelt massor av 70-tal om Audio, Video, Disco.

Kasten kan vara tvära. Som från progrocken i Canon till de tydliga lånen (stölderna?) från Led Zeppelins manglande Kashmir i det efterföljande spåret On’n’On. Och Justice vore inte Justice om inte de där tvära kasten ibland sker inom en och samma låt.

Referensfesten Audio, Video, Disco håller sig dock inte helt till 70-talet. Här finns också en hel del spår av 80-talsrock att finna. New Land bygger delvis på ett riff som en Angus Young i 80-talsversionen av AC/DC skulle ha älskat för att sedan ta en tur via new waverock à la The Cars för att sedan avlösas av skivans verkliga 80-talsfest Helix, komplett med skrikande pudelrockgitarrer. Sedan avslutas skivan av dess bästa spår, det suveränt snyggt uppbyggda titelspåret som inom loppet av sina dryga fyra minuters speltid på sätt och vis sammanfattar hela skivan.

Jag kan verkligen inte påstå att jag är besviken på Audio, Video, Disco. Det är en mjukare, snyggare och mer musikalisk platta än debuten. Men i gengäld inte lika drabbande. Det är möjligt att jag med tiden kommer att uppskatta den mer och mer men som det känns nu tror jag att jag oftare kommer att återvända till debuten än till den här skivan.

Jag avslutar med att bjuda på den (som vanligt när det gäller Justice) briljanta videon till titelspåret Audio,Video, Disco.