Debutfullängdaren från 2007 golvade mig fullständigt och jag har återkommit till den gång på gång sedan dess närhelst jag behöver en energikick. Inte undra på att mina förväntningar var högt uppskruvade inför den uppföljare som nu fyra år senare har landat på skivaffärernas diskar, såväl de digitala som de gammaldags analoga som finns kvar.
Audio, Video, Disco är namnet på visionärerna Gaspard Augé och Xavier de Rosnay i Justice nya skapelse, en skiva som inte bara jag har sett fram emot med stor spänning. Det är kanske den internationellt sett mest emotsedda franska skivan sedan en annan duo inom den elektroniska musiken för tio år sedan skulle följa upp en annan banbrytande och hajpad debutskiva. Jag pratar naturligtvis om Daft Punk och parallellerna mellan Daft Punk och Justice går längre än så.
Precis som Daft Punk gjorde då tar Justice inte den enkla vägen och bara gör en ny skiva i samma stil som debuten. Och precis som Daft Punk då hittar Justice nu sin utveckling och sitt framåtskridande genom att blicka bakåt i musikhistorien.
Debutplattan var med sina aggressiva och kaosartade beats urban, som ett soundtrack från förortsbetongen nu och då. Det var musik som krängde och bultade. Singeln Stress med sin kontroversiella Romain Gavras-regisserade video var som en signaturmelodi över vad det handlade om och signifikativ för skivan. Även om den största hitten var den mer melodiösa och mjuka D.A.N.C.E, även den ackompanjerad av en lysande video. Det var där Justice lämnade oss 2007.
Den första indikationen på var Justice skulle ta vid, singeln Civilization från i våras, gav en liten hint om vad som var på väg att hända men kändes ändå inte som något stort steg från debuten rent soundmässigt. När den nu är satt i sin kontext av ett fullt album faller bitarna bättre på plats. Den var helt enkelt en nödvändig brygga mellan debuten och den nya plattan.
Öppningsspåret Horsepower sätter tonen. Den är som en ouvertyr inför den lätt The Who-mässiga elektroniska rockopera som ligger framför lyssnaren. Referensen The Who ligger flera gånger nära till hands, liksom Queen, Led Zeppelin…och progressiva rockband som Emerson, Lake & Palmer och Alan Parsons Project. Det doftar helt enkelt massor av 70-tal om Audio, Video, Disco.
Kasten kan vara tvära. Som från progrocken i Canon till de tydliga lånen (stölderna?) från Led Zeppelins manglande Kashmir i det efterföljande spåret On’n’On. Och Justice vore inte Justice om inte de där tvära kasten ibland sker inom en och samma låt.
Referensfesten Audio, Video, Disco håller sig dock inte helt till 70-talet. Här finns också en hel del spår av 80-talsrock att finna. New Land bygger delvis på ett riff som en Angus Young i 80-talsversionen av AC/DC skulle ha älskat för att sedan ta en tur via new waverock à la The Cars för att sedan avlösas av skivans verkliga 80-talsfest Helix, komplett med skrikande pudelrockgitarrer. Sedan avslutas skivan av dess bästa spår, det suveränt snyggt uppbyggda titelspåret som inom loppet av sina dryga fyra minuters speltid på sätt och vis sammanfattar hela skivan.
Jag kan verkligen inte påstå att jag är besviken på Audio, Video, Disco. Det är en mjukare, snyggare och mer musikalisk platta än debuten. Men i gengäld inte lika drabbande. Det är möjligt att jag med tiden kommer att uppskatta den mer och mer men som det känns nu tror jag att jag oftare kommer att återvända till debuten än till den här skivan.
Jag avslutar med att bjuda på den (som vanligt när det gäller Justice) briljanta videon till titelspåret Audio,Video, Disco.
BleuBlancRouge 