RSS Flöde

Etikettarkiv: En rövarhistoria

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

La lutte continue?

Postat den

innocents

Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?

Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.

Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.

Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.