RSS Flöde

Etikettarkiv: La Notte la notte

Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

Tombé pour Daho

Postat den

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.