Gör dig själv en tjänst och upptäck Calogero

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.

Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.

Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.

Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.

Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.

Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.

Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.

Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.

Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.

Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.