Rebecca – nordic noir på franska

Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.

Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.

Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.

Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.

Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.

Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.

Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.

Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.

Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.

I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.

Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.

Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.

Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.

Gör dig själv en tjänst och upptäck Calogero

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.

Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.

Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.

Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.

Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.

Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.

Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.

Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.

Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.

Smärtan griper tag men går inte riktigt på djupet

Jag fortsätter att använda den relativa stiltje som råder när det gäller nya filmer till att ta chansen att skriva ikapp mig om filmer som jag ligger efter med att skriva om. I dag får det bli en finfin filmatisering av en bok av den franska efterkrigstidens mest betydande kulturpersonligheter: författaren och filmaren Marguerite Duras.

Smärtan (La Douleur i original) från 2017 i regi av Emmanuel Finkiel är baserad på Marguerite Duras semi-självbiografiska roman med samma namn från 1985. Romanen utgörs av en samling berättelser från ockupationsåren under andra världskriget och tiden därefter: en del självupplevt annat påhittat.

Emmanuel Finkiel baserar sin gripande och vackra film på bokens två första kapitel och den drivs i mångt och mycket av en lysande Mélanie Thierry i huvudrollen.

Hon spelar Marguerite som när filmen inleds i juni 1944 just har fått se sin make, den ledande motståndsmannen Robert Antelme, gripen och bortförd av Gestapo. Med stöd av dennes vän (och tillika hennes hemliga älskare) Dionys (spelad av artisten Benjamin Biolay)försöker hon dels hålla sin oro i schack, dels ta reda på vad som hänt Robert.

I sin jakt på besked om Robert möter hon den franska Gestapomannen Pierre. Hon inleder, redo att göra allt för att få svar på var Robert är, någon sorts vänskapsförhållande med honom. Så infaller Paris befrielse och med den känslan av kriget snart är på väg att ta slut. Men eftersom Robert alltjämt är borta och det inte finns någon information om var han är – eller om han ens lever – blir Marguerite kvar i smärtan och oron. En situation hon såklart delar med otaliga andra.

Jag tycker att Emmanuel Finkiel på ett bra sätt lyckas föra över Marguerite Duras knivskarpa, flerbottnade och lite dröjande prosa till film. Bland annat med hjälp av ett poetiskt, suggestivt och melankoliskt bildspråk som han säkert plockade upp en hel del av som regiassistent åt mästaren Krzysztof Kiéslowski under inspelningen av dennes Trikolor-trilogi från tidigt 90-tal.

Smärtan är en stark och känslig film som berör. Jag kan dock tycka att Emmanuel Finkiel inte helt lyckas fånga det psykologiska djupet i Duras text. I det avseendet har han fortfarande en hel del att lära av exempelvis nämnde Krzysztof Kiéslowski. I en sådan mästares händer hade materialet kunnat användas ännu mycket bättre. Mycket bra hade kunnat ersättas av mästerligt. Men mycket bra räcker ju en bra bit det med.

Comme c’est beau a Bordeaux

Här i ett regnigt Bordeaux avslutas mitt projekt att ha besökt Frankrikes tio största städer. Och snart stänger vi också 2018 som nog får kallas mitt franska år. För fem besök i landet, till fem olika städer kommer jag nog aldrig att överträffa.

Trots det lite trista vädret känns Bordeaux som en vacker och välkomnade stad. Det jag har hunnit med att se av den i alla fall.

En parallell del i besöksprojektet har varit att bocka av konserter med franska artister som jag länge velat se live. Och besöket i Bordeaux är inget undantag.

I kväll blir det Marc Lavoine och i morgon Benjamin Biolay. Och jag är supertaggad!