Hélène & Mathieu – gripande nära döden-drama i vidunderligt vackra miljöer

Hélène och Mathieu lever ett tryggt och ordnat medelklassliv i Bordeaux när katastrofen slår till: hon drabbas av en obotlig och dödlig lungsjukdom.

Ett besked som självklart skakar om deras tillvaro i grunden. Den enda möjliga räddningen för henne är en lungtransplantation men vägen dit är lång och resultatet av en sådan osäker.

Eftersom hon inte gillar hur personer i hennes omgivning behandlar henne i den svåra stunden beslutar hon sig för att i stället för att bara passivt vänta ensam bege sig till Norge för att träffa en också svårt sjuk man vars blogg hon fastnat för.

Han bor ensligt i ett vidunderligt vackert fjordlandskap och i stillheten där hon tror att hon bättre ska kunna hantera sin ångest och rädsla. Något som hon också gör, men samtidigt plågas hon av att ha distanserat sig från Mathieu, mannen som hon alltjämt älskar innerligt. Och ju längre hon väntar med att fatta beslutet om hon ska åka hem och hoppas på transplantationen kommer det det oundvikliga slutet närmare.

Detta är den dystra ramhandlingen i den lågmält berättade nu bioaktuella franska filmen Hélène & Mathieu (Plus que jamais) i regi av Emily Atef. En faktor som ytterligare spär på den känsla av sorgsenhet som vilar över filmen är att det blev Gaspard Ulliels (som spelar Mathieu) näst sista filmroll innan han tragiskt omkom i en skidolycka.

Det är en på många sätt anspråkslös film om väldigt stora frågor. Emily Atef berättar ömsom rakt, ömsom poetiskt och fotografen Yves Capes fångar Atefs vision på ett utmärkt sätt. Hans sätt att föreviga det norska landskapet är en av filmens verkliga behållningar.

Den enskilt största behållningen är dock den luxemburgska skådepelaren Vicky Krieps. Hon är inne i en sanslös högform just nu och i film efter film bevisar att hon tillhör de allra bästa och mest intressanta skådespelarna i sin generation och rollen som Hélène är något alldeles extra.

Hélène & Mathieu är gripande och vacker men jag kan känna att den saknar något för nå sin fulla potential. Det vilar något distanserat i Emily Atefs berättande som gör att den i mitt tycke inte sticker ut från mängden av filmer med liknande tema. Men den har ett antal hjärtskärande starka scener som jag kommer att bära med mig länge.

En dysfunktionell familj som andra

Varje gång det dyker upp en film med en familjefest som nav vet man att man kan vänta sig olika grader av gammalt groll och dysfunktionella relationer. Franska Familjefesten (Fête de famille i original) är inget undantag.

Cédric Kahns film som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är snarare ett typexempel på hur en sådan film brukar se ut.

Här handlar det om en familj som en sommardag samlas i ett hus i trakterna av Bordeaux för att fira matriarken Andréas 70-årsdag.

Alla är på plats utom dottern Claire som hållit sig undan i USA i tre år. Men plötsligt dyker hon oannonserat upp och det psykiskt labila Claire blir som en låga som sätter igång en våldsam brand och gammalt och nytt groll kommer snabbt upp till ytan.

Starka känslor, högljudda meningsskiljaktigheter och närmast Lars Norénsk familjedramatik följer och i centrum står Claire samtidigt som Andréa är den som försöker vara alla till lags och gjuta olja på diskussionernas höga vågor.

Familjefesten är en film som jag vill tycka om. Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne att skildra och prata om. Emmanuelle Bercot är dessutom ypperlig i rollen som Claire, men det vill sig inte.

Det griper aldrig tag och blir trots ämnet och de känslomässiga utspelen märkligt avslaget.

Att flera av rollfigurerna dessutom är oerhört självupptagna och väldigt svåra att tycka om gör inte saken bättre.

Då hjälper det inte att att man har en stark skådespelarensemble med Catherine Deneuve i spetsen att tillgå.

Familjefesten får jag tyvärr bokföra i kolumnen besvikelser.

Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Comme c’est beau a Bordeaux

Här i ett regnigt Bordeaux avslutas mitt projekt att ha besökt Frankrikes tio största städer. Och snart stänger vi också 2018 som nog får kallas mitt franska år. För fem besök i landet, till fem olika städer kommer jag nog aldrig att överträffa.

Trots det lite trista vädret känns Bordeaux som en vacker och välkomnade stad. Det jag har hunnit med att se av den i alla fall.

En parallell del i besöksprojektet har varit att bocka av konserter med franska artister som jag länge velat se live. Och besöket i Bordeaux är inget undantag.

I kväll blir det Marc Lavoine och i morgon Benjamin Biolay. Och jag är supertaggad!

De tre musketörerna tar sikte mot europatoppen

Förra säsongen började det med en kassaskåpssäker seger mot Dynamo Kiev på hemmaplan och slutade i ett bittert uttåg i kvartsfinalmötet med mäktiga Barcelona. Men den heroiskt starka insatsen mot Barcelona, sett över hela dubbelmötet var PSG kanske till och med det bättre laget, gav kraftig mersmak och sådde ett frö till hopp om ett ännu bättre resultat nästa säsong. I kväll får vi en första vink om vartåt det barkar. Om det där fröet har fått fäste i bördig jord. För i kväll, i den grekiska hamnastaden Pireus, inleder PSG gruppspelsfasen i årets upplaga av Champions League med match mot det grekiska mästarlaget Olympiakos. Det blir en tuff match, inte minst med tanke på Olympiakos hängivna, passionerade och högljudda publik, men som jag har varit inne på tidigare här på bloggen så får det ändå i sammanhanget ses som en fördelaktig lottning för PSG att det är lag som Olympiakos man har att stångas med i gruppen. Och på pappret ska Olympiakos vara ett motstånd som PSG bör kunna bemästra. Men teori och praktik är ju nu en gång för alla helt olika saker och skrällar och överraskningar sker trots allt titt som tätt. Så jag är ingalunda tvärsäker utan snarare ordentligt nervös så här timmarna före avspark, som för övrigt sker 20.45.

Men med de tre hjältarna på bilden ovan, de tre musketörer som jag anspelar på i rubriken, Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani och Thiago Silva i laget finns det självklart god andledning att ändå se fram emot såväl kvällens som säsongens övriga Champions League-matcher med tillförsikt. De tre tillhör trots allt världens absolut bästa på sina respektive positioner. Till anledningarna att känna optimism går också att föra den finfina insats som PSG stod för i segermatchen i ligan borta mot Bordeaux i ligan i fredags. Segersiffrorna blev 2-0 men kunde (borde) ha blivit större. Det var härligt att se flytet i spelet då. Hoppas på något likande i kväll. Drömmen om en ännu bättre insats i Champions League än förra säsongens lever i allra högsta grad. Paris est magique!

Som en vind

Det är kanske att dra det hela för långt men den senaste veckan har jag sett två filmer som båda avslutas med en av mina franska favoritlåtar, Noir Désirs hit Le vent nous portera från 2001, på ljudspåret. I erotiskt minst sagt frispråkiga franska Q, som den 25:e maj får svensk biopremiär under titeln Kära Cecile, är det originalversionen som gäller och i italienska Terraferma, som fick svensk biopremiär i fredags, är det schweziskan Sophie Hungers coverversion som gäller. Jag föredrar naturligtvis originalet men Sophie Hunger gör en innerlig och fin version av den melankoliska och vackra melodin.

Le vent nous portera var den stora hitten på det som blev det kontroversiella men på fransk rockmusik synnerligen inflytelserika Bordeauxbandets sista studioalbum Des visages des figures. Den för bandet ovanligt mjuka ljudbilden i låten är en naturlig följd av att Manu Chao medverkar på sång och gitarr. Exakt hur stor del i låtskrivarprocessen han hade vet jag inte men hans särpräglade avtryck finns utan tvivel där.

Den poetiska texten är dock skriven av gruppens sångare och huvudsakliga textförfattare Bertrand Cantat. Cantat framstod redan under den aktiva karriären som en fransk rockmusiks enfant terrible och kontroversen kring honom blev av förklarliga skäl inte mindre när han får åtta år sedan dömdes, mot sitt nekande (han menade att det hela var en olyckshändelse), till ett långt fängelsestraff för att 2003 i ett hotellrum i Vilnius ha misshandlat sin dåvarande sambo Marie Trintignant till döds. Han dömdes till åtta års fängelse men släpptes, till bland annat brottsofferrörelsens stora förtret, efter att ha avtjänat hälften av straffet. Protesterna kring honom blev inte mindre när Noir Désir, med Cantat tillbaka i sin gamla roll, återförenades för en konsert i hemstaden Bordeaux. Konserten fick bra kritik av rockskribenterna men alla protester fick gruppen att bara någon månad senare ge upp comebackförsöket och splittras för gott.

Den står sig naturligtvis fullständigt slätt i jämförelse med den sorg, saknad och förlust som Marie Trintignants nära och kära tvingas bära, men det är trots allt en stor förlust för franskt musikliv att Noir Désir inte längre existerar. Helt klart är att många är de grupper och artister som står i stor konstnärlig skuld till Cantat och de övriga medlemmarna i Noir Désir. Det är inte helt lätt att göra det, framförallt inte när en person är dömd för att ha gjort något så fasansfullt som Bertrand Cantat är, men jag försöker ändå förhålla mig till den musik som han skapade med Noir Désir som något isolerat från det han gjort som privatperson. Så även om det finns en hel del besk eftersmak kring honom som person så vill jag påstå att musiken inte har tappat sin lyskraft för det. Det gäller inte minst för Le vent nous portera.