Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Putain de concert!

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!

10 år i paradiset

I dag är det exakt tio år sedan det här millenniets kanske hittills viktigaste (och bästa) franska rockalbum släpptes. Paradize av Indochine. Albumet kom när gruppen på många sätt stod vid ett vägskäl i tillvaron. Det hade, förutom en samlingsskiva med akustiska versioner av gruppens tidigare hits som släppts året innan för att uppmärksamma gruppens 20-års jubileum, varit tyst kring Indochine i nästan tre år efter ett omtumlande och jobbigt 1999.

Bara veckor före det att gruppens nya album Dancetaria skulle släppas inträffade det tragiska att Stéphane Sirkis, en av originalmedlemmarna och tillika sångaren och en av de huvudsakliga låtskrivarna Nicola Sirkis tvillingbror, avled. Som om det inte var nog så floppade albumet när det väl släpptes några månader senare. Hur gå vidare efter en sådan sak? Det var Stéphanes uttryckliga vilja att bandet skulle fortsätta, men hur och i vilken riktning? Det var frågan.

Det starka svaret på den frågan kom alltså i dag för exakt tio år sedan. Indochine reste sig som en stolt svart fågel Fenix ur askan. Med Paradize var gruppens förvandling från det new wave/synthpop-band man slog igenom som till ett högoktanigt och majestätiskt rockband fullbordat.

Dancetaria hade pekat ut riktningen, men nu var det som att alla idéer från den var färdigtänkta och fullt utvecklade. Skisser hade blivit till konstverk. Paradize var en på alla sätt stor triumf och förde tillbaka Indochine till sin topposition inom fransk rockmusik. En position man, tre studioalbum senare, alltjämt innehar och faktum är att inget annat franskt band någonsin har sålt fler skivor än vad Indochine har gjort.

Att Paradize alltjämt är ett album som fransmännen håller nära sitt hjärta bevisades av att den nyutgåva av albumet som släpptes tidigare i år är ett av årets mest sålda album i Frankrike.

Paradize var en under omständigheterna remarkabel nytändning för ett band som vid den tidpunkten redan hade gjort åtta album och alltså varit verksamt i 20 år. Att ett band i det skedet av sin karriär kunde göra ett album som kändes så ungt, hungrigt och modernt var inget annat än sensationellt.

En starkt bidragande orsak till att det kunde bli så var det lyckade låtskrivarsamarbetet mellan Nicola Sirkis och Olivier Gérard, eller Oli de Sat som han kallar sig för som medlem i gruppen. Olivier var ett fan som 1997 började skicka låtar till Nicola och som lagom till arbetet med Paradize togs upp som medlem i gruppen.

Olivier och Nicola skrev tillsammans musiken till 11 av de 15 låtarna, Nicola var dock alltjämt huvudsaklig textförfattare, och det Olivier förde med sig in i mixen var att han utöver att vara stort fan av Indochines musik också älskade band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails – och förde in influenser från dem i bandets musik. En annan viktig del i skapandet av Paradize måste tillskrivas den brittiske producenten Gareth Jones, som tidigare jobbat med storheter som Depeche Mode. Under ledning av hans producentskap säkerställdes att fick skivan helt rätt sound.

Med tanke på de nya influenser som Olivier Gérard tog med sig in i gruppen och sorgen efter Stéphane Sirkis är det naturligtvis ingen skräll att Paradize har en minst sagt mörk ton över sig, såväl när det gäller melodierna och arrangemangen som texterna. Men som alltid när det gäller Nicola Sirkis texter så finns det ett visst mått av lekfullhet och humor inblandat i det hela. Ta bara rimsekvensen jour-Singapour- l’amour i Punker.

Paradize är verkligen ett album – en synnerligen väl sammanhållen enhet – men det går såklart att plocka ut vissa enskildheter. Den innehåller ett antal låtar som numer framkallar obligatorisk allsång på bandets konserter. Till exempel den fina balladen J’ai demandé à la lune (skriven av Mickaël Furnon från Mickey 3D) som blivit en av gruppens mest omtyckta och emblematiska låtar, den majestätiska och storslagna Electrastar, vars vackra och hjärtskärande text är Nicola Sirkis hyllning till brodern Stéphane, och  den tidigare nämnda Punker.

Och så min personliga favorit på skivan Mao Boy. Tio år har alltså gått, men som den matiga och remastrade nyutgåvan av Paradize tydligt visar är detta en skiva som inte har förlorat ett dugg av sin kraft. Snarare tvärtom. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag sitter här och skriver en ny hyllning till den här skivan om exakt tio år.