RSS Flöde

Etikettarkiv: Canary Bay

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

Postat den

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Putain de concert!

Postat den

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!