Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Ingen riktig kvinna

Det var riktigt länge sedan jag läste en så här arg skönlitterär bok. En anledning till det är naturligtvis att jag läst förhållandevis få romaner överhuvudtaget de senaste säg två åren. Den tid till bokläsande som jag tyckt mig ha har i stället tagits i anspråk av övervägande faktaredovisande och inte särskilt känslostark jobbrelaterad facklitteratur.

De senaste veckorna har jag dock märkt att jag vridit upp tempot en aning i min skönlitterära konsumtion. Nu senast den överraskande arga, lilla romanen Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat. Det är en liten tryckkokare till roman och det går verkligen att känna ilskan puttra mellan raderna.

Till formen är det en brevroman. Eller kanske snarare ett romanbrev eftersom den består av ett enda, 171 sidor långt brev. Men det är på sätt och vis också en idéroman, en sorts modern förlängning av Simone de Beauvoirs feministbibel Det andra könet. I den skönlitterära formen för Virginie Mouzat likt de Beauvoir ett intressant och tankeväckande resonemang kring kön, könstillhörighet och samhällets roll i skapandet av stereotypa könsroller.

Den centrala frågeställningen i Ingen riktig kvinna är vad det är som gör en kvinna till kvinna. Är det biologiskt betingat eller handlar det egentligen mest om yttre samhälleliga normer och förutfattade meningar? Vi är med andra ord tillbaka i den klassiska frågan om kön är något man föds till eller som man blir.

Virgine Mouzat ställer frågan på sin spets genom att skala av sin huvudperson mycket av det som traditionellt brukar kallas kvinnligt och definiera en kvinna. Hon är förvisso lång, sexig och vacker, men är född så gott som helt utan reproduktionsorgan. De kvinnliga former hon har är resultatet av omfattande hormonbehandlingar.

Utåt sett tycks hon synnerligen framgångsrik, med ett fördelaktigt yttre och karriärsmässiga framgångar, men inombords är hon i flera betydelser helt tom. Hon är vilse i tillvaron och i sig själv. Brevet som utgör romanen är adresserat till en man som hon träffat och vill anförtro sig till.

Men Ingen riktig kvinna är mer än ”bara” ett nytt vedträ i den ständigt flammande genusdebattbrasan utan också en frontalattack mot ett utseendefixerat, ytligt och själsligt dött konsumtionssamhälle.

Det är en effektiv bok, skriven med ett rappt språk påeldat av den där ilskan. Men även om raseriet tycks vara själva bränslet är det en text med solklara lyriska kvaliteter. Virginie Mouzat tillåter sig ibland att bjuda på någon sorts karg språklig skönhet som både kontrasterar mot och rimmar bra med innehållets pendlande mellan hjärtskärande sorgsenhet och pulserande ilska.

Resultatet blir en synnerligen fascinerande och tankeväckande läsupplevelse. Virginie Mouzat har förmågan att skriva på ett sätt som får läsaren att på samma gång fyllas av en olustkänsla och en oemotståndlig lust att läsa vidare.