Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!