Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Den udda kombinationen av total egensinnighet och stark igenkänningsfaktor

Leos Carax, mannen som brukar kallas fransk films enfant terrible, är tillbaka! Och vilken återkomst han svarar för sedan. Att det var hela 13 år sedan han gjorde en långfilm senast känns närmast ofattbart när man ser hans nya film Holy Motors.

Holy Motors, som hade ursprungspremiär inom tävlan vid årets filmfestival i Cannes och som i fredags gick upp på svenska biografer, är nämligen en djupt originell, sinnesvidgande och på alla sätt färgsprakande film gjord av en filmmakare som verkar nästan kunna spricka av självförtroende.

Att det emellanåt inte är helt lätt för åskådaren att lyckas dechiffrera vad som egentligen utspelas där på vita duken gör inte så mycket. Känslan av att för en gångs skull få bli genuint överraskad och förbryllad av en filmupplevelse väger upp det hela med råge.

Det är sannerligen inte var dag i dessa tidevarv av uppföljare, återanvändning och kommersiellt säkra kort i mainstreamens ängsliga mittfåra det sker och det är underbart när det gör det.

Det kanske låter som en omöjlig ekvation men Holy Motors är en film som inte liknar någonting som jag tidigare har sett, samtidigt som den påminner om massor av andra filmer. Jag vet, det låter totalt motsägelsefullt men Leos Carax lyckas med detta konststycke.

Den serie stilmässigt synnerligen olika tablåer som denbestår av är en enda lång hyllning till filmkonsten. Den är som en en odyssé genom filmhistorien och delar frikostigt med sig av mer eller mindre tydliga blinkningar till ett antal olika klassiska filmer. Men utöver det bjuder Holy Motors också in till ett antal andra möjliga tolkningar av vad som berättas.

En tolkning, som understöds av vad Leos Carax själv har sagt i intervjuer, är att det är en djupt filosofisk film om människans osynlighet och överflöd i en alltmer digitaliserad, modern värld.

Berättelsens huvudperson, den mystiska affärsmannen Oscar, åker, på uppdrag av en lika mystisk uppdragsgivare, under ett dygn runt i vit limousin genom Paris. Längs med vägen gör limousinen ett antal stopp och Oscar genomför en serie möten där han för en växlar liv och identitet.

Under det intensiva dygnet hinner han bland annat vara mördare, tiggare, galning, bankir och familjefar. Varje enskild identitetsväxling blir som en egen film i filmen där Carax samtidigt kommenterar något i vår samtid.

Filmens nav är den vita limousin som Oscar åker runt i och i vilken han tilldelas sina uppdrag och genomför sina identitetsförändringar medan själva motorn och hjärtat i Holy Motors definitivt är Denis Lavant som inte är något annat än fenomenal i den mångfacetterade huvudrollen.

Jag kan för mitt liv inte förstå att han inte belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin insats, för även om det är en roll som specialskrevs av Carax med mångårige skådespelarfavoriten Lavant i tanken så är det ett veritabelt kraftprov till roll. Ett kraftprov som han galant klarar av.

Inte för att jag tror att han är en person som bryr sig om sådant, men jag hoppas verkligen att Denis Lavant kommer att få något eller några priser för sin rolltolkning när det om några månader vankas säsong för de olika filmgalorna. Allra minst en César hemma i Frankrike, men varför inte också en Oscar för rollen som herr Oscar?

Holy Motors är en film som rör sig över ett vitt spektra av känslor. Den vilar förvisso genomgående på en klangbotten av melankoli men i takt med huvudpersonen Oscars identitetsväxlingar så byter samtidigt också filmen stil och stämningsläge, vilket gör att den kastas mellan surrealism och vardaglighet, glädje och sorg, svartsyn och drastisk humor.

Den innehåller helt enkelt det mesta. Det är en häftig filmisk resa att bara låta sig svepas med i, utan att egentligen bry sig om att allt som sker inte för sin omedelbara och tydliga förklaring.

Det är en film som talar lika mycket till känslan som till intellektet och som filmnörd kan jag inte annat än att älska de många och ofta snygga och finurliga blinkningarna till filmhistorien som Leos Carax ägnar sig åt.

Inte minst den scen som utspelas på varuhuset La Samaritaines tak där Denis Lavants karaktär möter en flygvärdinna spelad av Kylie Minogue och kameran blickar ner över och länge dröjer sig kvar vid Pont-Neuf –  en stilfull blinkning till Carax egen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Som sagt, Holy Motors är en film gjord av en filmskapare med stort självförtroende. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.