Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!