RSS Flöde

Etikettarkiv: Emmanuelle Béart

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Postat den

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Vinterhjärta och smärta

Postat den

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

En bok som en humla som inte borde kunna flyga men ändå gör det

Postat den

krokodilernas-gula-ogon

Äntligen ett livstecken här på bloggen igen! Jag ber om ursäkt för uppehållet, det varma vädret i kombination med att jag det här året har haft lite tufft att komma tillbaka i jobbtempot efter semestern har gjort att jag varit helt utpumpad om kvällarna och helt enkelt inte orkat sätta mig ner och sätta (förhoppningsvis någorlunda) kloka tankar på pränt. Nu känner jag mig dock redo att göra ett försök att skriva några rader om en Katherine Pancols Krokodilernas gula ögon (Les Yeux jaunes des crocodiles i original), en av de där omfångsrika böcker som jag förpassat till att läsa-högen i väntan på inspiration att ta mig an den. Den inspirationen dök upp nu och boken i fråga fick bli mitt litterära sällskap under några lata och soliga sommardagar.

Krokodilernas gula ögon släpptes i Frankrike 2006 och kom i svensk översättning för två år sedan, här utgiven av Bazar förlag. Den blev en stor succé i Frankrike och har fått två uppföljare varav en även är utgiven på svenska. Det är inte den typ av bok som jag normalt sett brukar dras till men uppenbarligen var det något som ändå gjorde att jag införskaffade den. Sedan blev den som sagt liggande ett tag innan jag när jag skulle välja ut lämplig sommarläsning kände att det var dags att sätta tänderna i den lite över 600 sidor tjocka boken.

Nu kanske det verkar som att jag lägger upp för ett ”det skulle jag aldrig ångra för det här var en läsupplevelse jag inte kommer att glömma”, men det vore att ljuga. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det var angenäm och underhållande läsning. Trots att det är en bok och berättelse som dras med en del problem kände jag instinktivt när jag hade läst färdigt den sista sidan att jag ville veta mer om karaktärerna och började snabbt läsa uppföljaren Sköldpaddans långsamma vals (La Valse lente des tortues), vilket jag ändå antar trots allt säger något.

Krokodilernas gula ögon är en sorts släktkrönika och utspelas i ett samtida Paris. Persongalleriet är väl tilltaget och flera människoöden vävs samman men huvudsakligen kretsar berättelsen kring två omaka systrar: Joséphine och Iris. Joséphine, som är den egentliga huvudpersonen, har det inte lätt. Hon har i hela sitt liv hamnat i skuggan av sin vackra, framgångsrika och utåtriktade syster. Iris har, utåt sett, ett utmärkt ordnat liv. Hennes man är välbeställd och framgångsrik advokat och kan ägna livet åt att göra precis vad hon vill.

Den mer alldagliga och försynta Joséphine däremot har svårt att få riktig fart på sitt eget liv. Pengarna tycks aldrig räcka till och till råga på allt lämnar hennes arbetslöse make Antoine henne för en manikyrist och kvar blir Joséphine att ta hand om parets två döttrar, den fjortonåriga Hortense och den tioåriga Zoé.

Kring systrarna Joséphines och Iris berättelse spinner Katherine Pancol en väv av sidohistorier som involverar en rad mer eller mindre färgstarka karaktärer. Här trängs bland annat en tyranniska matriark, en mystiska italienskättad fotomodell, en krokodilfarm i Afrika och en brittiska med någon form av mörk hemlighet i sitt förflutna.

Det handlar om relationer, trasiga familjeband och den berg- och dalbana som själva livet tenderar att vara. Det är många och starka känslor i svall i den här romanen och det är inte utan att den har en hel del såpopera över sig.  Det blir en aning pladdrigt i bland och med hjälp av en bra redaktör hade den boken med fördel kunnat kortas ner med en tredjedel. 400 sidor hade absolut räckt för att berätta den här historian. Men det är ändå någonting i Katherine Pancols sätt att skriva som, mestadels i alla fall, styr berättelsen från de ruvade farorna av banalitet och som gör att det trots allt fungerar.

Jag kan inte riktigt säga hur och vad det är som gör det men trots att jag hänger upp mig på det aningen stereotypa och onyanserade persongalleriet och könsroller som definitivt har en hel del i övrigt att önska (och inte minst i Joséphines bortskämda dotter Hortense den mest irriterande karaktären sedan dottern i nyinspelningen av Mildred Pierce från häromåret) så lyckas Katherine Pancol göra Krokodilernas gula ögon till en berättelse som fängslar mig. Med så många saker på minuskontot kan man tro att jag skulle ha slutat läsa och avfärdat boken för länge sedan, men den fungerar ändå.

På något vis lyckas Katherine Pancol få mig att bry mig om och känna för karaktärerna och vilja veta hur det går för dem. Så till den grad att jag alltså direkt kastade mig över nästa bok och verkligen hoppas att Bazar förlag också kommer att ge ut den tredje (och 900! sidor tjocka) delen i serien på svenska. Just nu verkar det långtifrån säkert att det kommer att bli så.

Krokodilernas gula ögon har för övrigt blivit till film med en hel drös duktiga och kända skådespelare i rollistan (syskonen Joséphine och Iris spelas av Julie Depardieu respeltive Emmanuelle Béart). Den hade fransk biopremiär tidigare i år. Det återstår att se om den kommer att få någon form av svensk distribution. Jag har ännu inte sett den men är definitivt nyfiken på den.

Inte så mycket allt som inget i fransk The Full Monty

Disco

Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, som visas på SVT2 i kväll med hopplösa starttiden 23:40, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes Disco är en i allra högsta grad umbärlig film. Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll. Framförallt Depardieus val av roller har känts lika oberäkneliga och märkliga som hans beteende på det privata planet. Han har helt enkelt tappat det. Disco är kanske inte det värsta han har medverkat i men samtidigt en typ av film som det hade varit svårt att föreställa sig honom i för sig bara 10 år sedan.

Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta honom deras gemensamma som tillbringa semester hos honom. Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet. Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.

Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever,  ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi av Fabien Onteniente och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.

Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Eller spela in den och spar den till någon gång då du verkligen inte har något annat att göra. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.

Jul med frankofona förtecken

BUCHE

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul! Och samtidigt tipsa om två fina franska filmer med jultema. En av dem har SVT dessutom den goda smaken att visa på självaste julafton klockan 18.30. Jag rekommenderar dig som kanske inte tycker att 18.30 på julafton är den optimala tiden för att sätta sig ned och titta på en två och en halv timme lång film att ladda den eventuella inspelningsutrustning du har för En julberättelse (Un conte de noël) som filmen heter är verkligen värd det. Jag skrev om den redan inför förra julen och det inlägget hittar du här.

En annan utmärkt film för alla frankofiler att kolla upp såhär i juletid är Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999. Den fick mig veterligen aldrig någon svensk premiär vare sig på bio eller på dvd, men SVT visade den faktiskt i samband med sin traditionella franska filmvecka för ett antal år sedan. Men även om den inte finns tillgänglig i någon svensk utgåva så finns den naturligtvis att få tag på. Bland annat på fransk dvd och säkert också via en och annan nedladdningstjänst. Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig ikast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manusuniversum brukar bestå av. Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till begreppet familj. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna. Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusskribent. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer. Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966 , Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob från 1973) och La Boum från 1980 bygger alla på manus av Danièle Thompson och de första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury. Trots hennes stora framgångar under lång tid som manusskribent så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om. I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granna med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt. Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven. Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst är som manusskribent, jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället för Danièle Thompson själv. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!