Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Vardas Lyckan är en lycka att se

I sommar sätter SVT i en lovvärd satsning fokus på film av kvinnliga regissörer. Ett femtiotal utvalda långfilmer och en omfattande dokumentärserie av filmvetaren Mark Cousins kommer att visas och i det första omgången som redan finns tillgänglig på SVT Play hittar man inte mindre än fyra franska filmer: Ett hus i Marocko av Laïla Marrakchi, Eden av Mia Hansen-Løve, Jag är Agnès Varda! (Varda par Agnès) från 2018 och Min lycka (Le Bonheur) från 1965 av Agnès Varda.

I det här inlägget tänkte jag lyfta fram den sistnämnda för det är en film som du för allt i världen inte bör missa. Min lycka är i mitt tycke en av legendaren Vardas bästa filmer och det vill inte säga lite. Lekfull och mjuk till formspråket, Varda var trots allt en del av den då mycket livfulla franska nya vågen, men djupt fängslande till innehållet.

Den är storartat filmad av fotograferna Claude Beausoleil och Jean Rabier och innovativt klippt av Janine Verneau, men den visionära iscensättningen är helt och hållet Varda. Här syns den knivskarpa blicken för detaljer och det påhittiga sättet att använda färgskalan som vi också kännetecknar från hennes dokumentärer. Det synnerligen musikaliska berättandet i filmen förstärks av Vardas utmärkta sätt att använda Mozarts Adagio och fuga in C-moll – KV 546 och Klarinettkvintett i  A – KV 581 som soundtrack.

Själva handlingen är enkel. Vi får följa snickaren François som lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Trots det inleder han ett förhållande med postkassörskan Emelie. François tänker att han kan älska både sin fru och Emelie och att den dubbla lyckan ska gagna alla.

Med lättsam hand och psykologiskt djup tar sig Varda an sin för sin tid synnerligen subversiva berättelse. Filmen hyllades, den vann till exempel Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men orsakade upprörda känslor på grund av sitt ämne. Många av de frågor den ställer känns relevanta även för vår samtid.

Min lycka är ett mästerverk som den som intresserar sig för fransk filmhistoria bör se. För mig var det i alla fall en ren lycka att se om den igen efter många år.

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!

Gabin, Carné och Arletty – och en air av Paris

Den 17 maj på BleuBlancRouge är som bekant Jean Gabin-dagen, av den enkla anledningen att det var på denna dag som denna en av mina verkliga skådespelarfavoriter en gång i tiden föddes.

Varje år på denna dag skriver jag om någon av de drygt 100 filmer som denna gigant inom fransk film hann medverka i under sin långa karriär.

I år blir det om en lite mindre känd film, nämligen L’air de Paris från 1954. Men även om filmen i sig är mindre känd så saknar den sannerligen inte stjärnglans. Den regisserades av mästaren Marcel Carné och i en av de övriga ledande rollerna syns Arletty.

De tre hade samarbetat med stor framgång redan 1939 i klassikern Dagen gryr (Le jour se lève) och förhoppningen var såklart att denna film skulle upprepa den succén.

Så blev det dock inte riktigt. Kanske mest för att en viktig fjärde pusselbit saknades. Carnés långa och mycket framgångsrika sammarbete med manusförfattaren Jacques Prévert var över och utan Préverts manus saknades någonting i Carnés filmer, så också i L’air de Paris.

Men trots att Carné aldrig lyckades hitta en lika bra manusförfattare att jobba med så blev hans filmer aldrig ointressanta, även det applicerbart på L’air de Paris. För han hade ju hela tiden sin varma humanism i berättandet och sitt vackra bildspråk att falla tillbaka på.

Det senare är en av de främsta anledningarna till att se L’air de Paris, för här finns en hel del fantastiskt filmade sekvenser och synnerligen vackra bilder från ett svunnet Paris. Sedan går det ju inte gärna att  misslyckas med så duktiga skådespelare som Jean Gabin och Arletty att tillgå heller.

Här spelar de ett lätt bedagat par. Han är gammal boxare som drömmer om att som tränare hitta ett guldkorn som han kan träna upp till mästare och på så vis komma tillbaka till de egna glansdagarna igen, medan hon vill att han ska dra sig tillbaka och att de ska lämna Paris och flytta hem till hennes hemtrakter på rivieran.

När så det där möjliga guldkornet dyker upp i form av en fattig och lite impulsiv järnvägsarbetare växer hans hopp, men hon försöker sätta käppar i julen så att han ska misslyckas och de ska kunna dra sig tillbaka. Och den unga potentiella stjärnan lockas å andra sidan av vad storstaden har att erbjuda i form av den stora kärleken.

L’air de Paris har några riktigt starka stunder men brister på manussidan. Jacques Sigurd, som skrivit manuset denna gång, är inte i närheten av sin namne Prévert kvalitetsmässigt och som helhet har filmen svårt att riktitgt gripa tag. Det känns lite som att Sigurd inte riktigt vet vad han vill berätta och manusmässigt flyter det liksom ut i kanterna.

Men även om L’air de Paris kvalitetsmässigt skuggas rejält av exempelvis Dagen gryr och Dimmornas kaj (Le quai des brumes) så är den klart sevärd. Marcel Carné var som sagt en mästare och han höll en synnerligen hög lägstanivå i sitt filmande. Och den är intressant att se ur ett filmhistoriskt perspektiv som en sorts brygga mellan den poetiska realismen och den nouvelle vague som skulle komma, det vill säga mellan den franska filmens två kanske enskilt största epoker.

En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren).

Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli), en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner.

Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja.

Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfria gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakande hemgjord likör.

Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är som jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura.

Inte minst till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen-filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt.

Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!

Från Paris till Oslo

Nu ska jag ta ut svängarna en aning på bloggen. Jag ska nämligen inleda detta inlägg med att rekommendera den norska filmen Oslo 31 augusti som hade svensk biopremiär i fredags och som häromveckan vann priset för bästa film vid årets upplaga av Stockholms filmfestival. Eftersom jag inte har sett alla de andra filmerna som visades på festivalen kan jag omöjligt uttala mig om huruvida den var en värdig vinnare.

Vad jag med säkerhet kan säga är dock att Oslo 31 augusti är en riktigt bra film. Det låter väl fint men vad har en norsk film i en frankofilblogg att göra, kanske du tänker? Jo, det är faktiskt inte så hemskt långsökt. Oslo 31 augusti är nämligen baserad på den franske författaren Pierre Drieu La Rochelles roman Le Feu Follet från 1931. Samma roman som ligger till grund för Louis Malles film med samma namn från 1963 och som i Sverige, liksom den svenska översättning av romanen som släpptes på 80-talet, fick heta Tag mitt liv.

Pierre Drieu La Rochelle var en kontroversiell person som hade uttalade fascistiska åsikter och under den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget aktivt stödde Hitler och Tyskland. I mars 1945 tog han sitt liv för att slippa stå till svars för sitt agerande. Han må ha haft rejält dunkla och ljusskygga politiska uppfattningar men att berättelsen i hans roman nu 80 år senare så bra låter sig överföras till en modern kontext och alltjämt känns så relevant säger en del om att han trots allt visste något om den mänskliga naturen. Tiderna har förändrats men de själsliga kvalen är delvis desamma.

Oslo 31 augusti följer Pierre Drieu La Rochelles ramberättelse tämligen väl och har har lyckats behålla mycket av samma dystra och drabbande stämning som både romanen och Louis Malles filmatisering dröp av. Bytet av miljö från Paris till Oslo fungerar också bra, trots att romanen känns så fast förankrad i det intellektuella Paris.

Oslo 31 augusti följer under ett dygn i protagonisten Anders liv. Han är smart och kommer från ordnad medelklassbakgrund. Trots att han haft alla möjligheter att lyckas i livet har det gått rejält snett för honom. När filmen inleds har han just klarat av en tids rehabilitering för sitt heroinmissbruk. Han står på gränsen till att kunna återvända till samhället men det har kastat in honom i djup depression. Han genomför ett misslyckats försök att ta sitt liv men beslutar sig för att ge livet en chans till. Under en dag då han ska lämna behandlingshemmet för att gå på en anställningsintervju söker han upp ett antal vänner och bekanta för att genom dem hitta en anledning till att fortsätta leva.

Om man bortser från det uppenbara att den utspelas i Oslo i stället för i Paris och protagonisten är narkoman inte alkoholist är upplägget i stort sett det samma i Oslo 31 augusti som i både roman- och filmversionen av Tag mitt liv. Men rent filmiskt skiljer sig Joachim Triers och Louis Malles versioner åt en hel del utöver att Triers film är i färg medan Malles tidiga nouvelle vague-film är i svartvitt.

Båda är förvisso direkt minimalistiska och dialogdrivna men om man ska dra fram en frankofil referens att likna Triers film med ligger de belgiska bröderna Dardenne mycket närmare till hands än Louis Malle. Oslo 31 augusti är mycket mer hårdslående socialrealistisk i sin framtoning än sådär typiskt franskt intellektualiserande filosofisk som Louis Malles film.

Missförstå mig inte nu, även Oslo 31 augusti är även den en smart film med avancerad nivå i dialogen men den blir aldrig så litterär som många av de mer pratiga franska nya vågen-filmerna hade en tendens att bli. Tag mitt liv är lite grand som en bildsatt lektion i existentialismen. Protagonisten rör sig också i berömda ”Sartre”-miljöer rent geografiskt.

En aspekt som är mycket mer framträdande i Oslo 31 augusti är också anhörigperspektivet. I Tag mitt liv cirkulerar det mesta kring huvudpersonen, Alain som han heter där, medan familjens och de mer närståendes smärta åtminstone indirekt kommer fram betydligt bättre i Oslo 31 augusti.

En annan viktig skillnad är att Joachim Trier ger sin film en personlig och poetisk ådra via ett fantastiskt bildspråk och suggestivt fotoarbete. Den poetiska ådran i Louis Malles film kommer snarare från hans känsliga användande av Eric Saties musik som soundtrack.

Det rör sig om två riktigt bra filmer som båda två absolut förtjänar att ses. Tag mitt liv var en viktig film för hur den franska nya vågen skulle utvecklas men om jag tvingas att välja en av de två filmversionerna av Pierre Drieu La Rochelles roman så väljer jag, faktiskt, den norska.