Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?
Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.
The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.
Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.
Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.
Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.
Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.
The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.
BleuBlancRouge 