Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.
Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.
Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.
Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.
Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.
Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.
Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.
BleuBlancRouge 