En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Han(eke) har gjort det igen!

Det är bara att ta av sig hatten, buga och bocka och konstatera att Michael Haneke, en av världens främsta och mest intressanta filmregissörer det senaste dryga decenniet, har levererat ytterligare ett mästerstycke. För ett mästerstycke är precis vad Amour är, väl värd den Guldpalm den vann vid årets filmfestival i Cannes.

Med tanke på den typ av filmer som Michael Haneke har gjort tidigare är det lätt att tro att titeln Amour är ironisk men det är den faktiskt inte. Det är en film om kärlek. Låt vara inte den himlastormande kärleken eller något som man kan se skildrat i någon romantisk komedi, men likafullt kärlek.

Amour handlar om Georges och Anne, två pensionerade musiklärare i åttioårsåldern. De lever ett stillsamt och ordnat liv på ålderns höst. Deras enda barn, en dotter som även hon är musiker, lever utomlands men hälsar på i Georges och Annes lägenhet i Paris i bland.

Georges och Annes skyddade och välbärgat borgerliga vardag skakas dock om i grunden när Anne en dag plötsligt får en stroke. Trots att Annes hälsotillstånd stadigt försämras och sakta men säkert rör sig mot det oundvikliga slutet lovar Georges Anne att han ska ta hand om henne i deras lägenhet och att hon inte ska behöva tillbringa någon tid på sjukhus. Det hela utvecklas till en situation där deras kärlek till varandra sätts på svåra prov.

Amour är utan tvekan Michael Hanekes till dags dato varmaste och mest humanistiska film. Vilket egentligen kanske inte säger så mycket eftersom han hittills i sin karriär nästan uteslutande har ägnat sig åt att söka efter och skildra människans och det mänskliga psykets mörka sidor. Det är inte det att Amour skulle sakna mörker och allvar för det gör den sannerligen inte, men den här gången finns det ett ljus och en kärlek i berättelsen som känns okaraktäristisk för Haneke.

Han har förvisso varit inne och rört vid ämnet kärlek förr, till exempel i Pianisten (La Pianste) från 2001, men då har det mer handlat om kärlek som gått överstyr och förvandlats till besatthet. I Amour finns inget av det. Här är kärleken av det rena slaget det handlar om. Även om den mer anas mellan raderna och sällan eller aldrig uttalas.

Det finns hela tiden en emotionell distans mellan karaktärerna, det är ju trots allt en Haneke-film vi pratar om, och filmen är berättad på Hanekes patenterat kliniska och observerande stil. Amour är dessutom en till och med med Hanekemått mätt händelsefattig film, i allra högsta grad skådespelardriven. Och som skådespelarna driver filmen!

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är makalöst bra i rollerna som Georges och Anne. De uträttar storverk med mycket små medel och en återhållen spelstil. Men de visst upp fullständig närvaro i sina rolltolkningar och det är fantastiskt rörande att se deras samspel. Att sedan en Isabelle Huppert i storform spelar rollen som dottern gör sannerligen inte saken sämre.

I vanlig Haneke-ordning är det hela totalt osentimentalt skildrat men den här gången finns det som sagt en genuin värme och humanism i skildringen. Det är ett lika oväntat som välkommet tillskott till Hanekes fängslande filmiska universum. Det ska bli spännande att se vart han tar vägen efter detta, i vilken riktning han kommer att röra sig nu.

Efter Amour känns fältet mer öppet än någonsin. Det enda jag känner mig säker på är att vad han än kommer att hitta på så kommer det förmodligen att bli fruktansvärt bra. Det brukar ju bli det närhelst Michael Haneke är i farten.