Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Årets mest missvisande titel?

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Den udda kombinationen av total egensinnighet och stark igenkänningsfaktor

Leos Carax, mannen som brukar kallas fransk films enfant terrible, är tillbaka! Och vilken återkomst han svarar för sedan. Att det var hela 13 år sedan han gjorde en långfilm senast känns närmast ofattbart när man ser hans nya film Holy Motors.

Holy Motors, som hade ursprungspremiär inom tävlan vid årets filmfestival i Cannes och som i fredags gick upp på svenska biografer, är nämligen en djupt originell, sinnesvidgande och på alla sätt färgsprakande film gjord av en filmmakare som verkar nästan kunna spricka av självförtroende.

Att det emellanåt inte är helt lätt för åskådaren att lyckas dechiffrera vad som egentligen utspelas där på vita duken gör inte så mycket. Känslan av att för en gångs skull få bli genuint överraskad och förbryllad av en filmupplevelse väger upp det hela med råge.

Det är sannerligen inte var dag i dessa tidevarv av uppföljare, återanvändning och kommersiellt säkra kort i mainstreamens ängsliga mittfåra det sker och det är underbart när det gör det.

Det kanske låter som en omöjlig ekvation men Holy Motors är en film som inte liknar någonting som jag tidigare har sett, samtidigt som den påminner om massor av andra filmer. Jag vet, det låter totalt motsägelsefullt men Leos Carax lyckas med detta konststycke.

Den serie stilmässigt synnerligen olika tablåer som denbestår av är en enda lång hyllning till filmkonsten. Den är som en en odyssé genom filmhistorien och delar frikostigt med sig av mer eller mindre tydliga blinkningar till ett antal olika klassiska filmer. Men utöver det bjuder Holy Motors också in till ett antal andra möjliga tolkningar av vad som berättas.

En tolkning, som understöds av vad Leos Carax själv har sagt i intervjuer, är att det är en djupt filosofisk film om människans osynlighet och överflöd i en alltmer digitaliserad, modern värld.

Berättelsens huvudperson, den mystiska affärsmannen Oscar, åker, på uppdrag av en lika mystisk uppdragsgivare, under ett dygn runt i vit limousin genom Paris. Längs med vägen gör limousinen ett antal stopp och Oscar genomför en serie möten där han för en växlar liv och identitet.

Under det intensiva dygnet hinner han bland annat vara mördare, tiggare, galning, bankir och familjefar. Varje enskild identitetsväxling blir som en egen film i filmen där Carax samtidigt kommenterar något i vår samtid.

Filmens nav är den vita limousin som Oscar åker runt i och i vilken han tilldelas sina uppdrag och genomför sina identitetsförändringar medan själva motorn och hjärtat i Holy Motors definitivt är Denis Lavant som inte är något annat än fenomenal i den mångfacetterade huvudrollen.

Jag kan för mitt liv inte förstå att han inte belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin insats, för även om det är en roll som specialskrevs av Carax med mångårige skådespelarfavoriten Lavant i tanken så är det ett veritabelt kraftprov till roll. Ett kraftprov som han galant klarar av.

Inte för att jag tror att han är en person som bryr sig om sådant, men jag hoppas verkligen att Denis Lavant kommer att få något eller några priser för sin rolltolkning när det om några månader vankas säsong för de olika filmgalorna. Allra minst en César hemma i Frankrike, men varför inte också en Oscar för rollen som herr Oscar?

Holy Motors är en film som rör sig över ett vitt spektra av känslor. Den vilar förvisso genomgående på en klangbotten av melankoli men i takt med huvudpersonen Oscars identitetsväxlingar så byter samtidigt också filmen stil och stämningsläge, vilket gör att den kastas mellan surrealism och vardaglighet, glädje och sorg, svartsyn och drastisk humor.

Den innehåller helt enkelt det mesta. Det är en häftig filmisk resa att bara låta sig svepas med i, utan att egentligen bry sig om att allt som sker inte för sin omedelbara och tydliga förklaring.

Det är en film som talar lika mycket till känslan som till intellektet och som filmnörd kan jag inte annat än att älska de många och ofta snygga och finurliga blinkningarna till filmhistorien som Leos Carax ägnar sig åt.

Inte minst den scen som utspelas på varuhuset La Samaritaines tak där Denis Lavants karaktär möter en flygvärdinna spelad av Kylie Minogue och kameran blickar ner över och länge dröjer sig kvar vid Pont-Neuf –  en stilfull blinkning till Carax egen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Som sagt, Holy Motors är en film gjord av en filmskapare med stort självförtroende. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.