Andra människors barn – en film om det där vi kallar livet

Den belgiskfödda skådespelaren Virginie Efira håller på att utvecklas till en rejäl BleuBlancRouge-favorit.

Just nu är hon dubbelt bioaktuell i Sverige och hon imponerar stort i båda filmerna. Först var det Minnas Paris och i fredags hade Andra människors barn (Les enfants des autres) svensk premiär.

Det handlar om två sinsemellan tämligen olika filmer men Virginie Efira visar upp samma typ av nedtonade men nyansrika och känslostarka agerande.

I Andra människors barn spelar hon den 40-åriga gymnasieläraren Rebecca. När filmen tar sin början är hon i den spirande fasen av nyförälskelse, hon har just träffat den ensamstående småbarnspappan Ali. De blir snabbt ett par och efter en tid introduceras hon för hans fyraåriga dotter Leila som han har delad vårdnad av.

Leila och Rebecca utvecklar ett starkt band men samtidigt känner Rebecca att hon gärna vill ha ett eget barn och att hennes biologiska klocka tickar allt snabbare,

Andra människors barn är skriven och regisserad av den franska regissören Rebecca Zlotowski (i Sverige förmodligen mest känd för En ovanlig flicka) som skrivit manuset med inspiration från sitt eget liv och det märks att hon har många känslor investerade i sin berättelse. Det känns alltigenom trovärdigt och hon berättar med inkännande värme för alla rollfigurer.

Det är ingen avancerad historia vare dig berättartekniskt eller handlingsmässigt utan en film om livet och dess vardagliga glädjeämnen och utmaningar. Den övertygar lika mycket i skildringen av lyckan som av sorgen, för båda delar är närvarande i filmen.

Rent berättarmässigt går det att hitta inspiration från mästare som Eric Rohmer som Agnès Varda, som båda briljerade i att hitta magi i skildringar av det vardagliga. Framförallt tycker jag mig se ekon av den senares lekfullhet i Rebecca Zlotowskis regi.

Och så var det det där med Virginie Efira. Det verkligen lyser om henne och hennes agerande präglas av total trovärdighet. Kemin med motspelaren Roschdy Zem, som levererar en finfin insats i rollen som Ali, är påtaglig och deras samspel är utmärkt.

Andra människors barn är en sorts bonusfamiljskildring i nouvelle vague-skrud och ett av vårens måsten att se för den som gillar fransk film. En fin och anspråkslös liten film som letar sig raka vägen in i hjärtat.

Ur ikonernas liv

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Vardas Lyckan är en lycka att se

I sommar sätter SVT i en lovvärd satsning fokus på film av kvinnliga regissörer. Ett femtiotal utvalda långfilmer och en omfattande dokumentärserie av filmvetaren Mark Cousins kommer att visas och i det första omgången som redan finns tillgänglig på SVT Play hittar man inte mindre än fyra franska filmer: Ett hus i Marocko av Laïla Marrakchi, Eden av Mia Hansen-Løve, Jag är Agnès Varda! (Varda par Agnès) från 2018 och Min lycka (Le Bonheur) från 1965 av Agnès Varda.

I det här inlägget tänkte jag lyfta fram den sistnämnda för det är en film som du för allt i världen inte bör missa. Min lycka är i mitt tycke en av legendaren Vardas bästa filmer och det vill inte säga lite. Lekfull och mjuk till formspråket, Varda var trots allt en del av den då mycket livfulla franska nya vågen, men djupt fängslande till innehållet.

Den är storartat filmad av fotograferna Claude Beausoleil och Jean Rabier och innovativt klippt av Janine Verneau, men den visionära iscensättningen är helt och hållet Varda. Här syns den knivskarpa blicken för detaljer och det påhittiga sättet att använda färgskalan som vi också kännetecknar från hennes dokumentärer. Det synnerligen musikaliska berättandet i filmen förstärks av Vardas utmärkta sätt att använda Mozarts Adagio och fuga in C-moll – KV 546 och Klarinettkvintett i  A – KV 581 som soundtrack.

Själva handlingen är enkel. Vi får följa snickaren François som lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Trots det inleder han ett förhållande med postkassörskan Emelie. François tänker att han kan älska både sin fru och Emelie och att den dubbla lyckan ska gagna alla.

Med lättsam hand och psykologiskt djup tar sig Varda an sin för sin tid synnerligen subversiva berättelse. Filmen hyllades, den vann till exempel Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men orsakade upprörda känslor på grund av sitt ämne. Många av de frågor den ställer känns relevanta även för vår samtid.

Min lycka är ett mästerverk som den som intresserar sig för fransk filmhistoria bör se. För mig var det i alla fall en ren lycka att se om den igen efter många år.

Magisk vardagsrealism med Varda och JR

En del filmupplevelser blir man bara fullständigt golvad av. För mig var dokumentären Visages, villages av legendaren Agnès Varda och den franska fotokonstnären och streetartartisten JR en sådan. I dag går den upp på de svenska biograferna under den internationella titeln Faces, Places.

Faces, Places är ett lekfullt kärleksbrev till bilden (såväl statisk som rörlig) som konstform, till den franska landsbygden och dess människor och till den franska filmhistorien. Den är rolig, gripande, storslagen och intim om vartannat. Och genom hela filmer strålar en värme som är omöjlig att värja sig mot.

Agnès Varda har sedan länge befäst sin position som en av de största figurerna inom fransk film och den om två månader 90 år gamla regissören visar med Faces, Places att hon är lika vital nu som någonsin annars. Och med den betydligt yngre (han fyllde 35 i förra månaden) JR vid sin sida har hon en fenomenal samarbetspartner.

JR:s konstnärliga uttryckssätt är att ta foton som han sedan förstorar upp och affischerar olika offentliga platser med och grundidén i filmen är enkel. I JR:s mobila fotoautomat åker de två runt på den franska landsbygden, träffar och lyssnar på människor och gör sedan offentlig konst av dessa möten. Den enkla idén blir till något genialt. Den här filmen är full av rent magiska bilder som jag kommer att bära med mig länge.

Duons möten med de människor de stöter på under sin resa i det lantliga Frankrike är i all sin enkelhet oerhört fängslande, liksom deras samtal med varandra. En extra krydda för den som har ett intresse för den moderna franska kulturhistorien är att Varda och JR längs sin reserutt också stöter på spår av några av dess riktigt stora namn. Faces, Places är verkligen något riktigt extra!