Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

La lutte continue?

Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?

Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.

Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.

Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.