RSS Flöde

Etikettarkiv: Louis Garrel

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Postat den

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

La lutte continue?

Postat den

I går var det som bekant 1 maj. Solen sken och från många håll runt om i vårt avlånga land kom rapporter om mer välfyllda demonstrationståg än på många, många år. Och på söndag kan Frankrike få sin första socialistiska president på mycket länge. Man kan med andra ord prata om åtminstone lite försiktiga vänstervindar. En liten fläkt av maj 68 kanske? För att möta maj såg jag under alla omständigheter om en film som utspelas i Paris just under den tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003. Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad av boken. Så jag var natutligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Ja, filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

The Dreamers utspelas alltså i Paris 1968, med majkravallerna dom fond. Den handlar om den amerikanske stundenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning. Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och defintivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”. Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.