Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Viva la Diva!

Dags för en liten tur längs minnenas allé igen. I mitt långsamt framåtskridande projekt att se om de där filmerna som skapade den frankofil jag nu är har jag nu nått fram till Jean-Jacques Beineix kultförklarade debutfilm Diva från 1981.

En film som på sin tid bröt ny mark och inledde den våg av franska filmer som så småningom kom att samlas under rubriken Cinéma du look. De var gjorda av unga regissörer som i en sorts motreaktion till den tämligen naturalistiska stil som fransk sjuttiotalsfilm dominerats av lät sig inspireras och influeras av estetiken från reklamfilm och musikvideor.

Det var en stil som initialt låt oss säga inte mottogs med öppna armar av dåtidens kritiker. Många av filmerna sablades ner av de franska kritikerna, inte minst Diva. Någon omedelbar succé blev den heller inte men efter ett tag började ryktet om den spridas och publiken visade sig älska den och i dag räknas den, med rätta, som en klassiker. Och även etablissemanget föll till slut för den. Den fick motta ett antal Césarstatyetter vid 1982-års gala, bland annat för bästa debutfilm och bästa foto.

Det sistnämnda synnerligen välförtjänt. Genrenamnet Cinéma du look myntades inte av en slump, även om det var menat i viss nedsättande ton, filmerna var ofta visuellt bländande och Philippe Rousselots foto i Diva satte standarden direkt. Här bjuds på på fantastiska bildkompositioner, vackert fångade Parismiljöer och en jaktsekvens genom metron så svettig att den tar andan ur tittaren än i dag.

I Diva sätts också direkt en av genrens verkliga kännetecken på plats, den halsbrytande blandningen mellan hög- och popkultur. I centrum för handlingen står den unge operaälskande brevbäraren Jules. Hans allra största idol är divan Cynthia Hawkins, som konsekvent vägrar att låta sig inspelas. Vid en konsert i Paris spelar dock Jules i smyg in hennes framträdande, ovetandes om att två ljusskygga figurer i publiken upptäcker vad han håller på med. De vill mycket gärna lägga sina händer på inspelningen.

Det vill sig inte heller bättre att han ute på jobb ovetandes får ett kassettband nerstoppat i sin postväska. Det är en kvinna som innan hon dödas av två skumma män som jagar henne lägger kassetten, som innehåller material som kan avslöja en kriminell komplott, i hans väska. Snart finner sig Jules jagad av såväl kriminella element som polis och hans liv är i fara.

Det var rätt länge sedan jag såg Diva senast och jag var lite fundersam kring om den skulle göra lika starkt intryck på mig denna gång. Den gjorde som sagt väldigt starkt intryck på mig när jag mot slutet av åttiotalet såg den för första gången, men att det stiliserade och coola berättandet som knockade tonåringen då skulle behålla sig kraft på den medelålders mannen nu kändes långtifrån självklart. Men det gjorde den verkligen.

Jag satt som uppslukad inför det som utspelades framför mina ögonen den här gången också. Atmosfären, bildspråket, stilen, de coola rollfigurerna och inte minst musiken håller så hög klass att det som då var avantgarde och bandbytande men nu på sätt och vis är en aning daterat ändå fängslar och fascinerar. Diva må fylla 40 år nästa år, men det är en synnerligen spänstig, fräsch och ungdomlig fyrtioåring vi pratar om!

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.