En ordens mästare har gått ur tiden

I helgen kom det sorgliga beskedet att ännu en tungviktare inom fransk film gått ur tiden. Denna gång handlar det om Jean-Loup Dabadie som i rollen som manusförfattare låg bakom en lång rad av fransk films största succéer och mest omtalade filmer under främst sjuttio- och åttiotalen.

Förutom filmmanus och dialoger var han också verksam som journalist, dramatiker och roman- och textförfattare också och hans framgångar och mångsidighet gav honom en plats i den franska akademien. Jean-Loup Dabadie blev 81 år gammal.

För att hylla honom tänkte jag skriva några rader om ett av hans många samarbeten med mästerregissören Claude Sautet, filmen Vänner emellan (Vincent, François, Paul et les autres) från 1974. Jag tänkte att den passar extra bra eftersom det blir ytterligare ett tillfälle att hylla skådespelaren Michel Piccoli vars dödsbesked vi ju också nåddes av förra veckan.

Michel Piccoli spelar nämligen en av huvudrollerna vid sidan av Yves Montand och Serge Reggiani. De spelar titelns François respektive Vincent och Paul. I viktiga biroller syns dessutom Stéphane Audran och en ung Gérard Depardieu. Så det vilar tung stjärnglans över ensemblen.

Vänner emellan handlar om de tre titelpersonerna som alla är inne i någon form av medelålderskris och vi får helt enkelt följa dem under en tid då de brottas med sina respektive problem i livet. Det handlar om relationer, pengaproblem och prestationsångest. Men också om den djupa vänskapen mellan dem, även om den också sätts på prov när de på var sitt håll krisar.

Jean-Luop Dabadies manus är välskrivet och fullt av de för honom typiska dialogerna med naturlig tonträff och Claude Sautet, i Sverige mest känd för nittiotalsfilmen Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver) omsätter det varsamt, med sin typiska värme och känsliga personregi. Stilmässigt är filmen förankrad i sitt tidiga sjuttiotal, men innehållsmässigt känns den modern.

Dabadies ord och Sautets regi tas sedan om hand av den synnerligen kompetenta ensemblen. För vilket skådespelande vi bjud på i Vänner emellan. Och allra bäst är Yves Montand som verkligen glänser i varje scen han är med i.

Vänner emellan är en i dag tyvärr lite bortglömd pärla i den franska filmfloden.

Au revoir, Jean-Loup Dabadie!

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!